Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ARBETETS TRAGIK
sin Carlyle som en halvgud men den
alltid upptagne mannen och hennes
barnlöshet driver henne att alltmer söka ett
fäste i det förgångna. Hon tänker ofta
på sin far och sin barndom. Hon reser
till Haddington, sin födelsestad, där hon
som främling tar in på ett litet
landsortshotell, besöker sina käras gravar, tittar
in i gamla portar och trädgårdar, och
under natten gråter hon i sin ensamhet.
Det finns knappast ett mer skakande
vittnesbörd om en strängt arbetande
människas tragedi än Carlyles dagbok
—■ efter hans hustrus död. I hennes
kvarlåtenskap fann han ett sammanbundet
paket av brev och anteckningar. Först
nu, då han läser sida efter sida, ser han,
hur hon lidit, hur ensam hon varit alla
dessa år. Om och om igen försöker han
nu att rättfärdiga sig inför sig själv men
måste ändå anklaga sig för att inte
tillräckligt ha delat hennes liv. Vad hade
detta äktenskap varit? "Den praktiska
lösningen var alltid framför mig: Arbeta på,
så att du blir färdig, så bli vi bägge fria.
— Och det är säkert: Jag blev faktiskt
fast i det olycksaliga arbetet och ägnade
det ali min tid och kraft. Dag och natt
kämpade jag med det som med den
förfärligaste drake, som hotade att släcka
ut dagsljuset och den övriga världen för
mig, om jag inte kunde slå ihjäl den.
Kanske låg det en viss dygd i det...
men jag fruktar —• också dygdens
motsats." Så plågar han nu sig själv. Hans
enda längtan är att ännu en gång få vara
fem minuter hos henne och få säga
henne, hur mycket han älskade henne, vad
allt han hade henne att tacka för. För
sent.
Ödet ville, att han just det ögonblick,
då han för första gången blev föremål
för nationens enhälliga stora
erkännande —• då han reste till Edinburg för att
ta emot universitetets rektorat — blev
lämnad ensam av sin "kära lilla Jane"
för alltid. Hon hade stannat kvar i
London, hade skickat efter honom ett
humoristiskt brev och hade sedan farit ut i
sin vagn. Då man öppnade dörren för att
åter leda henne in i huset fann man
henne livlös i hörnet.
Så småningom har man alltmer börjat
erkänna Carlyles insats: hans
historieskrivning, hans filosofi, hans
förtjänstfulla översättningar. Sedan flera år
tillbaka umgås han med den högsta
societeten. Nu önskar drottning Viktoria
att ta emot honom i audiens. Även i
denna situation förblir han den han är. Han
håller sig inte till några som helst
former, utan ber strax om en stol. Där tar
han plats och börjar genast berätta om
sitt liv.
Han är ganska storväxt och mager,
hans långa fårade ansikte förråder
bondehärkomst. Under täta dystra
ögonbryn blicka två klara ögon fram, till
färgen en blandning av blått och
mörkgrått. Och dessa ögon är den enda
ljusglimten i detta hårda, ja hätska allvar,
som alltifrån ungdomstiden behärskat
hans drag och nu hos den åldrande
kommer till ett lika misantropiskt uttryck
som hos Ibsen och Schopenhauer. Ett
grått skägg klär hans infallna kinder, och
håret är långt och tätt och alldeles rakt:
som sjögräs. När han ensam och stel
dyker upp på gatan eller som resande i
Haddington för att besöka Janes grav,
viskar man hans namn bakom ryggen
på honom och håller sig på respektfullt
avstånd.
En avsikt hos Disraeli att till honom
överräcka Bath-ordens höga utmärkelse
tillbakavisar han, eftersom han är och
förblir motståndare till denne statsman.
Också planen att låta bisätta honom i
Westminster Abbey, en ära, som endast
visas de mest framstående, korsar han
genom en föreskrift i sitt testamente,
enligt vilken han skall begravas vid sin
faders sida i Ecclefechan. Han försmår
yttre framgång med en viss
gammalmodig orubblighet — en "det gamla
testamentets skotte". Han vill, att hans
arbete, som kostat ett så stort livsoffer,
icke skall betyda något annat än
tjänst, ett olönat uttryck för honom
själv: ett försök att t.o.m. i en tid där
namn, inflytande och anseende betyda
allt bevara sig som en människa av den
urgamla kraften och den förtegna
värdigheten.
177
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
