Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ROBERT BRAUN
det hårdaste öde kunde förinta honom.
"Och medan jag tänkte detta gick det
som en ström av eld genom hela min själ
och jag skakade för alltid av mig ali låg
fruktan ... Alltifrån den tiden var arten
av min olycka en annan: det var
inte längre fruktan utan eldsprutande
trots."
Goethe blir hans livs stora upplevelse.
1824 skickar Carlyle sin översättning
av "Wilhelm Meister" och ett litet
följebrev till Weimar. Han vågar inte hoppas
något annat än ett formellt erkännande.
Men efter några få månader kommer ett
litet paket. Han skriver därom till sin
mor: "Jag öppnade det hastigt och fann
två små skrifter i vackert band — och
ett brev från Goethe. Du kan tänka Dig,
hur glad jag blev: det var som ett
budskap från sagolandet, jag kunde
knappast tro, att detta verkligen var det
hemlighetsfulla väsens underskrift och hand,
vars namn jag alltsedan jag var pojke
i min fantasi hade upplevat som en sorts
trollformel..."
En kort tid efter detta första brev
ändrade sig mycket i Carlyles liv: han
gifte sig med Jane Welsh som han länge
uppvaktat, dottern till en läkare, och
flyttade med sin unga fru till en ensam
gård ute på heden, Craigenputtok, en
familjeegendom som dittills endast
tjänat som tillfällig bostad under
sothönsjakterna. Hans längtan att föra ett liv
nära naturen, avsides från världen,
förenade sig här med nödvändigheten att
hushålla med mycket litet pengar. Han
hade ingen anställning och mycket liten
inkomst.
Här var det som Carlyle som "sin
enda soliga fröjd" under enformiga
tidsperioder — man förvånar sig över att
han uttrycker sig så, nygift som han var
— mottog den gamle Goethes brev i
fortsättningen. Öm och om igen kommo de
— budskap från en kungligt fallande
stjärna — fulla av deltagande för den
unge skotske skriftställaren. Varje gång
innehöllo de meddelanden om gåvor som
skulle följa. Och snart därpå anlände om-
sorgsfullt packade små lådor med det
dyrbaraste innehåll. Där funnos
nyutkomna böcker, då och då tidskrifter och
böcker som Carlyle kunde dra nytta av,
gåvor till hans fru — en gång var det
ett armband och medaljonger — och på
varje sak hade Goethe för egen hand
skrivit tillägnelser.
Det vackraste personliga resultatet av
denna underbara bekantskap var
Göthes trogna deltagande i Carlyles
utveckling. Carlyle bekänner full av
tacksamhet: "När jag ser tillbaka på mitt
liv, förefaller det mig, som om Ni, en
man av främmande språk, som jag aldrig
har sett och kanske aldrig kommer att
få se, varit min störste välgörare, ja, jag
kan säga den ende välgörare, som jag
någonsin träffat på, för så vitt vishet är
det enda verkliga goda, den enda
välsignelse som inte slår över till ont och som
bringar både givaren och mottagaren
välsignelse."
Det sista påståendet har bekräftats:
även Goethe vann något av denna
vänskap. Det är — med undantag av några
föregångares enstaka försök — Carlyles
förtjänst, att genom utomordentliga
översättningar och hänvisningar ha
övertygat sin nation om Goethes storhet.
Det var Carlyles tragik, att han alltför
ensidigt och med åren nästan
fanatiskt förverkligade Goethes ord om
"verksamt liv". Ett fortgående arbete
sker alltid på bekostnad av
mänsklighet: den arbetande blir blind för sin
omgivning och använder ali inre spänning
till att bygga upp sitt verk. Därigenom
behärskar han visserligen sin uppgift
och erövrar framgång, rykte, kunskap.
I fallet Carlyle kan han t.o.m. skaffa en
vagn med hästar åt sin av sjukdom
tärda Jane, i vilken hon kan företa dagliga
utflykter i Hyde Park -— men hans
hjärta är inte där och hon, som lever
vid hans sida, blir allt fattigare. Hon
dyrkar, älskar och beundrar visserligen
176
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
