Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Levande svensk
historia
Av MAURITZ ENANDER.
Det är ett beklagligt faktum, att
stordelen av det svenska folket har föga
intresse för historiska studier, och att dess
historiska vetande är ganska begränsat
och dött. Med detta är icke avsett att
upprepa de många gånger hörda
klagovisorna över, att vårt folk inte tillräckligt
vårdar och vördar sina historiska
minnen. Den saken förefaller mig något
olika i olika landsändar. Det är
emellertid från en annan synpunkt det
bristande historieintresset måste
beklagas, nämligen därför att historien
borde vara den förnämsta källan till att
förklara vårt folks ställning i nutiden,
alltså något som på det närmaste
angår oss alla. Någon har sagt, att den
enda verkligt levande kunskapen är
erfarenhetens. Är detta sant — och det är
det åtminstone i ganska hög grad — då
är det en ödesdiger försummelse att icke
söka tränga in i sitt eget folks historia.
Ty där ligga folkets erfarenhetsrön
förborgade. Där är det vi kunna lära av
gångna tiders misstag lika väl som av de
lyckade företagen. På det sättet skulle
det bli lättare att lösa dagens problem,
och vi skulle bättre beredda och med
större tillförsikt gå framtiden till mötes.
Hur kan det komma sig, att det faktiskt
finns så litet av levande historiekunskap
och historieintresse hos stora delar av
vårt folk — och det gäller alla
samhällslager? Något beror väl på, att man
på många håll stirrat sig blind på
det tekniska framåtskridandet och trott,
att en mänsklighet, som vunnit alla dessa
hjälpmedel, kan leva sitt liv oberoende
av vad som hänt i gångna tider.
Men säkerligen beror det anmärkta
förhållandet främst på, att gemene man i
nutiden har känt sig ha alltför liten del i
historien, sådan den framställts för oss av
våra pedagoger och historieförfattare. Och
dock är ett folks historia inte bara en
kalender av årtal för stora och
genomgripande händelser. Det folk, som gör
historia, är inte heller en elit med
lysande namn, som skola stå med fetstil i
hävderna. De där årtalen, som stå i
kanten av historieböckerna, äro bara
vågtopparna i den framglidande strömmen.
Och de lysande namnen äro, om inte
precis bara böljans skum, så i alla
händelser ytterst beroende av böljan där
under. Den grå massan, som bara
skymtar dunkelt på historiens blad, är dock
till slut den kraft, som bär upp det hela,
som gör verket, och som skapar historia.
"Ej herrarna ensamma segnade ned, men
också herrarnas drängar."
Och de där individerna i den grå
massan det är vi, gemene man, far före son
bakåt i tiden ända bortom historiens
gryning. Det visar sig också, att i
trakter, där människor i allmänhet känna sig
ha del i de stora historiska händelserna,
där leva och vördas också dessas minne
på ett annat sätt än annorstädes. De
klassiska exemplen i vårt land äro väl
dalfolkets vasadyrkan och
smålänningarnas blendatradition.
Nå, gott och väl. Men vad skall man
göra åt detta? Här ger
hembygdsforskningen ett svar. Det folk, som lär känna
sin hembygd, lär sig se dess historia från
de enkla människornas synpunkt, ta del
av de problem, som växte fram och
löstes på hemmafronten, medan
svärdshuggen skiftades där ute eller de
diplomatiska gåtorna löstes, det folket får en helt
annan och mer levande bild av sin
historia. Och det får en fastare rotad
kärlek till sitt land, en mer handgriplig
känsla för bygd och folk.
Dessa reflexioner ha föranletts av en
för icke länge sedan utkommen
hembygdsbeskrivning Flundre härad
av rektor Ernst Hollman. Boken —
eller rättare böckerna; det är nämligen
två delar om tillsammans nära tusen sidor
— är resultatet av tio års forskarmödor.
Författaren har ali heder av sitt samvets-
182
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
