Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RAGNAR THOURSIE
de för vår kulturformande makt, vår
ansvarsfulla frihet: den skapande tanken.
En diktare och konstnär är en sådan
människa i vardagen som av
överkänslig självärlighet brutit det manuella
pyss-landets krets och som med den utstöttes
förtvivlan söker en ny gemenskap inom
vardagen, som är hederlig och helande
för två individui. Kontemplation,
åskådning och avskildhet, är ett själsligt
beteende även för icke eremiter, ja det håller
sig friskt blott så länge det upptar
tidsströmmens princip, förvandlingen, som
sin egen princip. Diktaren vill bli
väsentlig: i lågans ögonblick förevigar han
livets lättflyktiga förutsättningar.
Stilen i ett diktverk motsvarar ju
rösten hos en mänska, den är hos alla olika
och för var och en röjande. Än vidare:
diktarterna själva har sina fint tecknade
karaktärer; hade man skribenten till god
vän, skulle man utan läserfarenhet kunna
säga inte bara vad han skriver om eller i
vilken ton han skriver utan även vilken
diktart han måste begagna sig av.
Thomas Mann kan inte skriva dikter,
Hjalmar Gullberg inte romaner, Artur
Lundkvist inte noveller, Vera von Kraemer
inte aforismer. Det är självklart och kan
tyckas onödigt att anmärka. Men
förhållandet blir annorlunda om man går in en
bakväg, den väg som författaren går när
han söker sin stil. Det visar sig då, att
exempelvis mellan uttrycksformerna
aforism ("tänkekorn") och ordstäv är så
stor skillnad att det nästan erbjuder
svårighet med att finna några som helst
likheter. Det folkliga, helt olitterära
ordstävet säger en klipsk dagsens sanning
och därmed hasta; den får inget genmäle
ty den har själv sista ordet. Aforismen
däremot vill väcka opposition för att nå
djupare avgörande, den betonar den
subjektiva, den ensidigt personliga
upplevelsens företrädesrätt framför den objektiva
tilldragelsen, ja den födes först genom
spänningen mellan diktarens drastiskt
individuella verklighetstolkning och den
korrekta "verkligheten" själv. Ty i
obetydliga slentriella moment lever, tyst och
föga angeläget, impulserna till intensivt
lagbundet andligt liv.
"Det finns människor, till vilka
allting kommer, och andra som ha
företrädesrätten att själva få gå till
allting."
■— Det är en aforism av finskan Edith
Södergran, och den uttrycker varför
aforismer skrivs, varför dikt är
verklighet.
Diktaren är i sitt verk enare av de två
kämpande makterna förnuft och
känsla, ratio och sentio, han är det i sitt
verk alltid, även om han inte
proklamerar sig som sådan, ty liksom ali stor
lyrik uppbäres av omedelbar logik, så har
varje stor tanke en tydlig lyrisk tendens.
Mitt emellan en ära av upplysning och
en annan av romantik, i 1770-talets
Tyskland, levde en viss Georg Christop
Licht-enberg som professon i matematik i
Göttingen, en alltid förbisedd och nu glömd
litterär rabulist. Han satiriserade tidens
kult av "naivitet" och "sentimentalitet"
och kunde inte förstå vad man menade
med skapande dikt; men själv leddes han
i sin kritik av en skapande tanke — som
fortlever. Han var stilskapare i tysk
afo-ristik; och då hans verk kommit att
påverka Nietzsche och i vår tid en man
som Herman Hesse, beror det troligen på
själva aforistiken, på aforistikens
karaktär eller rättare: på hans typiskt
aforis-tiska karaktär. Han är nämligen tänkare
med hela sin varelse och utgår för sådan
lyhördhets skull från det konkreta,
personliga och specialupplevda. Inte en viss
möjlighet i karaktären ska förverkligas,
inte en viss böjelse omhuldas. Mänskan
i sin helhet ska samverka ("the whole
man must move together") till en
personlig sanning av allmän giltighet. I
brokiga intryck och reflexioner samlar sig
med åren uttrycken för Lichtenbergs
kynne; till en början betraktar han sina
anteckningar som skisser till större verk,
men snart visar det sig omöjligt att foga
samman dem utan att stympa.
300
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
