- Project Runeberg -  Folklig Kultur / 1940. Årgång V /
306

(1940-1942)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

LENNART VALLSTRAND

men, talade om att jag redan hade rum
till mitt förfogande på byns kombinerade
pensionat och vandrarhem och lovade
att komma över så snart han kunde.
Rummen -— det var faktiskt två rum —
var allright, mannen "kom över" och vi
hade en stunds samtal om de lokala
förhållandena, befolkningens levnadsvillkor,
de kulturella intressena och kursens
förlopp. Den hade varit bra och väl besökt
för att vara förlagd till den litet
olämpliga tid då byns manliga befolkning till
övervägande del arbetade med flottning
av timmer så långt borta, att de inte
kunde bo i byn utan måste cykla flera
mil för att kunna vara med på kursen.
I kväll skulle de förresten säkert komma
eftersom ämnet just begärts av dem.

De kom också. När tiden för
föreläsningens början närmade sig satt redan
ett hundratal personer i den tämligen
mörka och fattiga lokalen. Jag var
närmast förvånad över antalet åhörare, ty
jag visste nu att de flesta under tre
veckors tid troget bevistat föreläsningarna
tre eller fyra gånger i veckan. Flera av
dem hade haft att tillryggalägga en
vägsträcka för att komma till lokalen som
för oss väl vanda stadsbor låter nästan
osannolikt. Eller vad sägs om att cykla
så där en sex mil kväll efter kväll för att
kunna bevista en föreläsningskurs? Det
var inte så få av mina åhörare som gjort
det. Så gles var traktens bebyggelse. De
förut omnämnda timmerflottarna hade
efter sitt tunga och farliga arbete kastat
sig på cyklarna och kört hem till byn —
vilket under vanliga förhållanden inte
skulle ha skett då arbetsplatsen låg för
långt från hemmen — därmed förenande
nytta och nöje efter vad de själva sade.

Kursen var en verklig fullträff i alla
avseenden. Den kontrasterade på ett
välgörande sätt mot mina erfarenheter från
kursen i den sydsvenska staden där -—
åtminstone teoretiskt -—
förutsättningarna för en lyckad kurs var åtskilligt
större än uppe i den isolerade skogsbygden.
Nu kan gentemot detta sägas, att det var
särskilda omständigheter, som
föranledde dessa skogsbygdens människor att

omfatta kursen med ett sådant intresse.
Just på grund av de stora avstånden och
isoleringen fick den en attraktionskraft,
som den säkerligen inte skulle haft i
sydsvenska bygder. Det kan ligga en hel del
i ett sådant argument. Men det
innehåller inte hela sanningen. Följande
iakttagelser, tror jag, ger en rätt antagbar
förklaring till det intresse och den goda
anslutning som gjorde kursen till en
framgång för arrangörerna.

Redan veckor innan kursen började
hade den gjorts till föremål för det
allmänna intresset i bygden. Man hade sökt
och lyckats knyta an till kursen intresse
och medverkan från de politiska,
fackliga, religiösa och andra slag av
organisationer som fanns. Vidare hade en man
affischerat ordentligt och tryckt små
tilltalande program med alla upplysningar
om kursen. Första kvällen arrangerades
som ett öppningssamkväm med en av
våra mest fascinerande föreläsare som
medverkande. Han betydde mycket för
den goda starten. Det blev så som en
pigg gammal deltagare uttryckte det:
Hänne’ förste taPn språk ju så en kunn
int låt bli te gå sen hälle’!

Innan jag började min föreläsning
hälsade min bekanting från eftermiddagen
med en glimt i ögat publiken och sade
några ord om anledningen till att mitt
ämne tagits upp på kursprogrammet. Så
föreslog han att man som förut om
kvällarna först skulle sjunga en sång för att
komma i form och satte sig sedan själv
vid pianot för att ackompanjera. Och
publiken sjöng, hemvant och med kläm.
Så blev det min tur att stiga upp i den
rätt enkla men dock fullt tjänstdugliga
talarstolen. Jag gjorde det med lätt hjärta.
Efter varje föreläsning hade jag så en
intresserad skara omkring mig, som
framförde frågor eller talade om egna
erfarenheter från det område mitt ämne
omfattade. Intresset höll sig på toppunkten
hela kursen igenom.

Så olika erfarenheter av våra lokala
folkbildares regikonst kan man få som
föreläsare i Samverkande
Bildningsförbundens tjänst.

306

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 02:32:51 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/folklig/1940/0314.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free