Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
LITTERA TURSPEGËL
ELISABETH TAMM—ELIN
WÄGNER: Fred med
jorden. Bonniers förlag. Häft.
kr. 2: 25.
Föreliggande arbete utgör i viss mån
ett nytt, socialpolitiskt jordprogram, som
spänner över en mängd
jordbrukstekniska problem. På samma gång är det ett
suggestivt skrivet, farligt angrepp på
tekniken och det moderna, vetenskapliga
jordbruket. Angreppet är emellertid av
den art, att man inte riktigt förstår, vad
författarna mena. De gissla avarterna och
överdrifterna inom det moderna
jordbruket, men man är inte på det klara med,
huruvida de mena, att dessa överdrifter
äro regel eller inte. Anmärkningarna äro
vidare så försiktigt formulerade, att
författarna alltid ha ryggen fri. Hör bara,
vad de ha att säga om sakkunskapen:
"Den forskning, de utbildningsanstalter,
som oreserverat ställt sig i
industrialiseringens tjänst, förleda jordbrukarna att
söka överträffa naturen och bryta hennes
lagar och gränser." Finns det verkligen
någon forskning, som oreserverat gör
detta? Om så är fallet, kan man
naturligtvis utan risk påstå, att den handlar
rasande galet. Men vad vinner man
därmed? — Författarna framhålla på ett
annat ställe, att "man påstår utan varje
försök till bevisning att utvecklingen
från hackebruket till traktorbruket är
ödesbestämd". Den beskyllningen för
bristande bevisföring drabbar även
författarna till denna bok, vilken därigenom
kan tänkas åstadkomma en viss skada.
Ett angrepp, som också är mycket
svårt att förstå, riktas mot
växtförädlingen. Av framställningen att döma är det
industrin, som står bakom densamma
(bagerier, brännerier, bryggerier och
sockerfabriker) och driver utvecklingen
alldeles på sned. Men är det inte att se
litet väl ensidigt på saken ändå? Visst
är det tokigt, när det annonseras om det
"vita kärnrika mjölet av högsta kvalitet",
en motsägelse i själva ordvalet, ty det
vita, kärnrika mjölet kan näppeligen vara
av högsta kvalitet, när det saknar så
många viktiga ämnen. Sådana dumheter
är det fullt berättigat att slå ned på, men
man ska inte inge allmänheten den
föreställningen, att detta är det centrala
inom växtförädlingen. Vilka beskyllningar
förresten mot våra växtförädlare! — Och
inte kunna vi väl heller behålla stenarna
på åkrarna för att hindra luftlandningar.
De anmärkningar, som riktas mot
djur-aveln, äro i mångt och mycket riktiga,
men också här är ensidigheten i ögonen
fallande.
"Mekaniseringen av jordbruksdriften i
hänsynslös utsträckning blir för
jordbrukaren en riskabel affär." Säkert, men
varför ska den vara hänsynslös? Mena
förf. verkligen, att en lantbrukare inte
ska skaffa sig en skördemaskin, därför
att han sedan själv måste gå och slå
liggsäden, när han inte längre har någon
dräng? — Nå, det är kanske meningen,
att alla dessa teser inte skola tas påtagligt
utan vara retoriska och symboliska?
Obegripligt i så fall. De äro helt enkelt
missvisande, och man har svårt att få
tag på den kärna av sanning, som de
inrymma. Det finns naturligtvis
sanningskorn i boken. Så är givetvis fallet
med författarnas varning för att rubba
den biologiska jämvikten i naturen och
för den uttorkning av jorden samt
sänkning av grundvattensnivån, som alltför
många sjösänkningar och utdikningar av
jorden ge upphov till.
I ett följande avsnitt av boken komma
författarna in på kvinnofrågan och här
ha de betydligt säkrare mark under
fötterna, om än bitterheten mot den
orättvisa, som kvinnorna obestridligen i
många fall äro utsatta för, gör dem en
aning ensidiga även här. I vilken
utsträckning författarnas förslag att göra
hemmen till produktionscentra kan
förverkligas, undandrar sig dock
anmälarens bedömande. Frågan är emellertid
av stort intresse och kräver allvarlig
uppmärksamhet.
Det tredje avsnittet av boken ägnas åt
besittningsrätten till jorden. Denna del
är den enligt anmälarens uppfattning
bärkraftigaste. Författarna gå här in på
det beklagliga förhållandet, att bönderna
i mycket hög grad icke själva äga den
jord, som de bruka, även fastän de
juridiskt stå som jordägare. Jorden är
skuldsatt och äges av penninginstituten.
Vi måste, framhålla författarna, komma
fram till ett tillstånd, då jorden icke får
skuldsättas och inte heller bli föremål
för spekulation. De se räddningen i en
modifierad form av den gamla åborätten
och räkna med att på den vägen kunna
åstadkomma en nödvändig
samhällsom-daning på fredlig väg.
Lorentz Bolin.
___
311
Varje bibliotek bör prenumerera på FOLKLIG KULTUR
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
