Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HANS BOTWID
full poäng. Mot denna regel bryta
emellertid bland engelskspråkiga författare
både värdiga berättare som A. E.
Cop-pard och eleganter som William Saroyan.
Och en James Hanley är kanske mer än
någon annan övertygad om att en ädel
novell inte är en historia med spets på,
utan ett fragment ur den livets långa
historia, vars poäng ingen anar. Endast om
det göres veterligt, att vad som berättas
blott är ett led — kanske rentav en del av
ett led — i en räcka av händelser, är det
gamla novellistiska falskspelet avskaffat.
Maupassant bör inte vara läraren, hellre
Tjechov.
Novellen kan som sagt, om man tar
hänsyn till veckopressen, sägas vara
samtidens litterära genre framför andra.
Men hur motsägelsefullt är inte även det
litterära livet! Trots allt finns det inga
böcker, som verka mindre pretentiösa än
novellböcker. Om en bok saknar
beteckning, kan man redan därav sluta sig till,
att det är en novellsamling. Romanerna
förses alltid på så många ställen som
möjligt med beteckningen roman, men en
"novellbok försöker man få att se ut som
om den vore någonting annat än vad den
är. James Hanley, som är både
romanförfattare och novellist, har sålunda
hittat på att numrera de olika styckena i
sina novellsamlingar som det vore fråga
om romankapitel. (Taktiken är
naturligtvis högst olycklig. Så osäker som
nutidsmänniskan är, om vad hon skall tycka
och tänka, har det som ser ut att
skämmas för sig, små möjligheter att göra sig
gällande.) Denna anspråkslöshet är ännu
mer anmärkningsvärd när det är fråga
om den engelska "short storyn", än när
det gäller den svenska novellen. Här är
det inte så många — man tänker på
Siwertz, Eyvind Johnson, Karin Boye, Maj
Hirdman, Walter Ljungquist — som ta
novellen på konstnärligt allvar. De som
slagit igenom som romanförfattare, tycks
endast i undantagsfall skriva noveller.
Men i England ägna sig även författare,
som givit ut uppmärksammade romaner,
med intresse åt novellens konst. Bland
dem James Hanley.
I trettio år, berättar Hanley i stycket
The Machines stop i samlingen People
are Curious, hade mr Edmonds skött om
maskinerna i fabriken, då de en dag
plötsligt stodo stilla. Kärleksfullt hade
han oljat och putsat dem. De hade varit
hans hela värld. Eftersom han bodde
strax intill fabriken, hade han hört dem
även då han varit ledig. Han hörde dem
i själva verket även då han sov, ty de
voro i gång natt och dag. Deras rassel,
stampningar och långdragna tjut bildade
ett slags ljudfängelse inom vilket fången
Edmonds levde år efter år utan att
någonsin drömma om att bli fri. Att
maskinerna kunde stanna, hade inte
kommit för honom. Men nu vaknade han en
morgon med en underlig förnimmelse av
invärtes tomhet. Ett tag tyckte han, att
han inte alis förnam huvudet, sedan fick
han den mest infernaliska huvudvärk.
Han anlände jämrande till fabriken. Han
klagade så högljutt att fabrikens läkare
omedelbart tog hand om honom.
Om författaren varit en annan, om den
klassiska novellens teknik varit den han
gjort till sin, skulle poängen nu ha varit
nära. Men James Hanley har till varje
pris velat undgå att ge denna historia
det slags tillspetsning, som hans övriga
noveller sakna, därför har han inte dröjt
med att tala om för läsaren att
maskinerna stodo stilla. Den stackars mr
Edmonds vet inte att alla maskiner stannat,
anar inte att det är den sensationella
tystnaden, som vållar honom hans
huvudvärk, men läsaren vet det och blir
därför inte på något sätt överraskad, då
mannens plåga försvinner i samma stund
som maskinerna på nytt komma i gång.
Berättelsen, som för övrigt kan komma
en att tänka på Chaplinfilmen "Moderna
tider", är en konstruktion, en gycklande
överdrift, som utan vidare hade kunnat
accepteras — som satir -—, om den fått
bli en sådan historia som andra kalla en
"riktig" historia, men som Hanley helst
vill undvika att skriva. Nu konstaterar
man författarens konsekvens och trohet
mot en viss form, som emellertid inte
alis lämpar sig för en sådan sak "The
340
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
