Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
LITTERA TURSPEGËL
Yngling med
själskonflikter
Av GÖSTA LANGENFELT
HJALMAR GULLBERG: 100
dikter. Norstedts. Kr. 6:50.
Det näst sista valet till Svenska
Akademien blev Hjalmar Gullberg. På våren
sammanställde han själv ett urval av
dikter ur sex utgivna diktsamlingar, som
ger, får man antaga, vad han själv anser
vara de mest karakteristiska egna lyriska
styckena.
I den svenska dikten är Hjalmar
Gullberg en säregen profil. Hans konst
spänner innehållsligt över få temata; det
blir mest djupt kända religiösa problem,
dikter om det timligas intighet och om
döden som befriaren och räddaren över
till ett annat rike, glädjeriket, eller det
blir heta bekännelser till kärleken, som
oftast klingar ut i en melankolisk ton:
den dyrkade är förlorad, tillhör en
annan eller har dött. Dessa två grunddrag
i hans dikt, av vilka det senare är blott
som en översättning av det förra, en
omläggning på ett annat plan av samma idé,
markerar honom som pessimist — i
världslig mening — och ändå blir läsaren
ej ledd till hopplöshet. Han berusas av
de fasta tongångarna, den rent tekniska
spänstighet, som versen äger, den glädje
som versskrivningen rent konstnärligt
skänker författaren. Det sades om
Edvin Adolphsson i en recension av vårens
föreställning av "Mycket väsen för
ingenting", att han tydligen älskade att spela
teater, och det samma kan sägas om
Hjalmar Gullberg: han älskar att skriva
vers.
Det är lätt att iakttaga detta drag i
hans väsen. Han älskar att
experimentera, att fila fram knappa rader, som är
fyllda av djupt innehåll, att leta fram
djärva rim, som av många skulle kunna
kallas spexmässiga, och låta dem glida in
i ett versschema, som bara får svikt och
melodi genom dem. I Mekaniskt
Sorgespel läser man t. ex.
Och medan en måne — som tvagen
i blod — synes nå sitt revir i
det blå, stöter krigarn i magen
sin dolk och begår harakiri
eller rim som klevo: Sarajevo, augusti:
lust i, varvid han ej bryr sig om s. k. en-
jambement, det som man ser i den
citerade versens revir i / det blå och på
många andra ställen, där rimmet ej ens
kräver det. Detta måste sammanhänga
med Gullbergs mening att vers ej skall
läsas efter rader, utan strofvis.
Hans ordknapphet, som jag aldrig hört
komma bättre fram än i en mig
veterligen icke publicerad prolog till hans och
Harries översättning av Lysistrate, är i
detta urval att finna i den redan ofta
citerade och berömvärda dikten Mannens
ögon ("Nedåtvända Är mannens ögon 1
solförbrända Vingårdslanden, Tunga och
mogna Som mörkblå druvor, Jorden
trogna" etc.) eller i Hemlig serenad ("En
fågel i drömmen Skänker hugsvalan Med
nya drillar, Ny sångmetod. Hämtad från
annan Planet är skalan, Som ljuvt
förvillar Mitt blod" etc.). Lika förbryllande
är hans bildval, som inte skyr nyheter. I
de rent kristliga dikterna vill han som
moderna katoliker ofta uppfatta Gud
eller Jesus som militär (Christus Rex);
han talar om "fältherren Gud", om
"jordens övningsplatser", "vår andes
värnpliktstid", att "mobilisera en namnlös
armé, o. s. v. Ej heller drar han sig för
medvetna stilbrytningar: han skildrar
t. ex. ett besök på en Parisbar och sig
själv där som nervöst orolig och
förbränd, som slutligen smiter ut på
boulevarden igen, men "då grep honom i
kragen Herren Gud". Det är något
sen-Lid-manskt över detta, han uppträder som
en numera avliden sydtysk målare, som
placerade in Kristus i traditionell dräkt
mitt i moderna miljöer. Tag t. ex.
dikten Hänryckning: "Då skall ej vår
jordiska lekamen Längre hindra och
besvära oss. Tyst i hallen står vid
spegelramen Rockvaktmästarn som gör herrn
och damen Från de tunga ytterplaggen
loss." Så långt tror vi oss försatta till en
kafémiljö, men rockvaktmästarn lägger
av, icke ytterplagg i vanlig mening, utan
"ögon, öron, tunga, näsa, hud" och vår
själ står i "andakt och begrundan . . . där
vi äntligen skall möta Gud".
Dessa stilblandningar är typiska för
Gullberg, han excellerar i dem. En dikt
öppnar med raderna: "Rödaktigt
lyktsken glänser På frusen trottoar", och då
förnimmer skalden plötsligt "en
herdeskara sjunga: Ett barn är fött idag" (!).
Samma saltomortal, fast framåt, gör han
t. ex. i Nu stundar förföljelsens månad,
där de två sista orden ge kristligt
martyrinslag, som ytterligare förstärkts av
orden galge och trakten, medan orden
staten, gaskök och treveckors plan talar om
för oss, att han syftar på mycket sentida
förföljelser. I Huvudskalleplats Yl, där
de romerska krigsmännens råa likgiltig-
345
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
