Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
LITTERATURSPEGEL
gåvning tycks inte vara hennes starka
sida — lyckas förf. dock med stor
åskådlighet ställa fram för läsaren en krets
personer med herr Marmén i spetsen,
vilka alla förefalla tagna på kornet i en
allmängiltighet och med en typstyrka, som
endast en verkligt god
författarebegåvning mäktar.
Herr Marmén är på något sätt en
kuslig typ, just genom sin på kornet tagna
prägel av att vara som folket är mest —
en medelsvenson, som alla andra men
framställd så att säga i kubik-format.
Hans liv pendlar mellan kontorets trista
vanemaskineri och hemmets ändå
tristare med endast några små mellanstick
av mer eller mindre solkiga
utsvävningar.
Den kärlekshistoria med en kvinnlig
kamrat som åvägabragt skilsmässan
mellan makarna, är föga mindre glansfull.
Den smarta kontorsdamen, vars glatta
yttre döljer desperat tomthetskänsla,
vacklar visavi honom i känslolägen
mellan hämnkänsla och medkänsla, vars
tillfredställande resulterar i alltid samma
stora bryderi för Marméns schaskiga
psyke, där endast en enda lidelse är stor
och alltuppslukande: hans egen
självbevarelsedrift. Skildringen av hur han
trots denna glider allt djupare mer i
halvdanheten och slappheten är gjord
med fin och försåtlig skärpa. Irja
Bro-vallius har i denna familjeroman
åstadkommit något som samtidigt är en
svidande och salt satir över en i vårt land
och vår tid oerhört utbredd mentalitet.
Men det bästa är att hon gjort det så utan
alla låter och choser.
Chosefri kan man däremot knappast
kalla Berit Spongs nya bok
"Sommarbrev". Författarinnan har försvarat sig
mot vissa elaka recensenter, vilka
anmärkt på att hon i sin bok medtagit en
del utanför den intimare kretsen
skäligen ointressanta personliga dokument,
med att ingen författare undgår att taga
med sig sin personlighet in i dikten!
Därtill kan man svara att detta argumets
rättmätighet beror på personligheten
ifråga men också på den art av dikt som
avses. En bekännelse, en uppgörelse vid
ett vändkors i en diktares liv kan icke
undgå att spegla sig i hans diktning,
direkt om det sker i essayens form,
indirekt i romanens eller novellens. Men i
de senare arterna nås aldrig konstens
lödighet, om inte stoffet är så att säga
färdigsmält; sovring och överblick
avskiljt det väsentliga, tills verket står där
fritt och allmängiltigt till sin resning. I
essayens form är en hastigare, mera
impressionistisk behandling däremot till-
låten, men då skall man samtidigt som
ovan antytts ha det intrycket, att den
direkta formen måst tillgripas på grund av
ett befrielsesökande begär att få en snabb
lösning av brådskande och viktiga
problem.
Men sådana äro inte till finnandes i
"Sommarbrev". Hur författarinnan blir
mottagen av biskopen och biskopinnan i
en liten vacker stad, hennes minnen av
sin skolväg och — låt vara vackra och
pietetsfulla — skildringar av kamrater
och några lärare kan man ju inte räkna
hit. Men trots denna benägenhet för att
överskatta sina personliga minnens och
intrycks intresse för en vidare publik
har Berit Spong, som ju är en talangfull
prosaist men framför allt en fin lyriker,
målat många vackra och friska bilder av
den stillsamt frodiga och ädelt svenska
bygd, hon speciellt besjunger.
Då hon sedan skall begynna profetera
och lägga ut lagen för de svenske blir
inan dock genast betydligt mindre glad.
Utom östgötabygdens sångerska är hon
också, enligt vad hon själv på tryck
meddelat också högerns! -— Fast man undrar
dock hur de kärnfulla svenska
kvinnopersonligheter av t. ex. en Ebon
Andersons eller Elisif Thiels sort, som finnes
inom detta parti (liksom inom andra
partier) ställa sig inför dessa Berit
Spongs anspråk på att anses vara
Allmänna Valmansförbundets musa?
Därtill är nog författarinnans
föreställningsvärld alltför oscarianskt
betonad, präglad av den blonda, sirliga
svenska damaktighet, vilken dröjt sig kvar
framför allt i tjänstemanna- och
herrgårdsvärldens mest skyddade gömslen,
likt en eternellbukett under en glaskupa.
I denna värld finner man massor av
präktiga kärnsvenskor, självständiga,
kunniga om livet och verkligheten,
ansvariga inför samhället, lyhörda för dess
utveckling och för världens ve och gåtor.
Men man kan inte komma ifrån att det
kvinnoideal, som i teorin ännu hålles
högst i ära av denna världs manliga
härskare, är den borna eftersägerskans,
familjeegoismens skyddsfru, för vilken
världen figurligt talat tar slut utanför
biskopens och landshövdingens salonger.
I Berit Spongs "Sommarbrev" har, just
på grund av den mindre genomarbetade
form en sådan artikelsamling har,
kommit frain en aning för mycket av detta
psyke. Man märker det mest då hon, som i
denna bok, kommer in på fosterländska
känslor och talesätt. Den nationella
frasen av stereotypt odnerskt snitt är ju
annars ganska avlagd i våra dagars Sverige.
Bronsgubbenationalismen är icke ett
tillräckligt starkt postament för de
389
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
