Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
LITTERATURSPEGEL
Tre svenska
kvinnoböcker
Av ANNA LEN AH ELGSTRÖM
MARIKA S TIERNS TED T: Man
glömmer ingenting. Bonniers.
Pris 11:50 kr.
1RJA BROVALLIUS: Marméns.
Bonniers. Pris 9: — kr.
BERIT SPONG: Sommarbrev.
Norstedt. Pris 7: 50 kr.
Dessa tre böcker ha en hel del
gemensamt och spegla på så sätt en
tre-facetterad svensk kvinnomentalitet av
representativt bestämt slag.
Deras gemensamma drag är först och
främst en viss sober svalka, en viss
icke negativ men å andra sidan
knappast heller en i någon viss riktning
positiv inställning till samhälls- och
livsproblem. Positivast är Marika
Stiern-stedt, vars svalka har en på något sätt
glödande underton — om icke i denna
mera för förströelse avsedda roman, så
annars. Marika Stiernstedt är vid detta
laget en personlighet, som är något
av en institution. Med ett yttre, som för
tanken på ett aristokratiskt litet
kvinnosmycke, förenar hon en klar och säker
intelligens, en kanske litet torr men
nyktert klok och rättfärdig
människokunskap. Hon är en ypperlig illustration till
vad karaktär, målmedvetenhet och flit
kan åstadkomma för en författare, som
från början knappast visade några
särskilt markanta drag av originell
diktar-begåvning eller stark fantasi. Bristen på
fantasi är ännu författarinnans
Akilles-häl. Men hur beundransvärt har hon inte
ersatt den med finslipad iakttagelse och
säker stilkonst på det revir hon under
åren gjort till speciellt sitt: den svenska
högborgerliga familjekretsen.
Även årets roman, "Man glömmer
ingenting", handlar på detta fält. En
ung flicka av "god familj" kommer i
början av 1900-talet till Stockholm för att
utbilda sig i målning, blir kär i sin
mecenat, en släkting och hög ämbetsman,
äldre än hon och dessutom gift med en
hysterisk och alkoholistisk dam, vilken
han dock icke vill övergiva. Hon flyr
från sin förälskelse till Paris, där hon
gifter sig med en kamrat, vilken sedan
går ut i världskriget och faller, lämnande
henne ensam.
Särskilt början visar hur väl Marika
Stiernstedt är kapabel att skildra den
omedvetna, barnsligt omogna men
renhjärtade och finkänsliga flicktyp som är
produkt av ett gott och skyddat svenskt
hem. Likaså är skildringen av den unga
Noras ankomst till Stockholm, där hon
får bo hos mecenaten och hans hustru,
och det hastigt spirande tycke hon
genast fattar för den medelålders mannen,
fint och nyanserat gjord; just så
persiko-fjunig och mjukt känslig måste en sådan
flicka taga emot kärleken. — Som dock
aldrig kommer längre än till ett svärmeri
från hennes sida och en flyktig antydan
från hans. Överhuvud taget är
kammarrättsrådet Segervind knappast mer än
antydd, vilket på sätt och vis kan anses
berättigat, så litet handfast och
verklig-hetsbetonat som förhållandet mellan
honom och den unga Nora i fortsättningen
förblir.
Så mycket säkrare är hans hustru
skildrad — så roligt och skarpt att
man vid läsningen ertappar sig med
en önskan att författarinnan gjort fru
Segervind till mera av en huvudperson.
Vilken strålande sederoman från
1900-talets början kunde inte romanen med
denna förflyttning av tyngdpunkten ha
blivit, istället för denna fina och
älskvärda, men till sin synvidd mera
begränsade skildring av några individuella
liv, där tidsbetoningen varken är eller
behöver vara vidare stark.
Marika Stiernstedts sätt att se på sina
egna figurer är kyligt, en smula
mästrande och objektivt till den grad att, då
karaktärerna uppvisa mestadels bara
fina och goda drag, de ibland bli en
smula livlösa. — Medan, då hon för en
gångs skull, som nu, framför en mera
an-frätt personlighet, det kan komma en
stillsam furia över skildringen, vilken
erinrar om det drag, anmälaren redan
antytt är utmärkande för denna
författarinna: en under den sobra och kyliga
ytan glödande rättfärdighetslidelse.
Det är svårare att genast på ögonblicket
hitta så att säga nyckelordet till Irja
Brovallius’ författareskap. Hennes med
stort beröm mottagna bonderoman är
anmälaren dess värre främmande för.
Men att döma av årets bok, "Marméns",
är Irja Brovallius en begåvad och
samvetsgrann realist med en underton av
stillsam och frusen livsömhet på djupet.
Skildringen av det stackars
skilsmässobarnet Kajsa säger en detta, innan man
hunnit vidare långt in i romanens
handling. Man läser den med stegrad
beundran för författarinnans skickliga
litterära handlag. Utan att knappast ens
beskriva sina personers yttre — visuell be-
388
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
