Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
MAURITZ ENANDER
vits, och disputatsernas tal är legio.
Man kanske kan i ali enkelhet säga,
att konsten har ett eller 1’ler av
följande tre ändamål: 1) Konsten är till
för sin egen skull, 2) Konsten är till
för konstnärens (i detta fall alltså
diktarens) skull, 3) Konsten är till
för människorna i större eller
mindre allmänhet.
Den första tesen torde väl i våra
dagar ha få förfäktare. Dock kan
man tänka sig en dikt med ett
egenvärde, även om detta icke uppfattas
av publiken. En diktare kan t. ex.
skapa ett verk, som icke förstås av
samtiden utan först i en kommande
tid med andra kulturella
förutsättningar. Sådant har hänt. Men ej
heller i det fallet är dikten till för sin
egen skull, fastän det för samtiden
kanske kan tyckas som den gjorde
anspråk på att vara det. Den får i
själva verket sitt värde först när den
kan tala till människor som förstå
den.
Att ett konstalster, en dikt är
till och kommer till för
konstnären-diktarens skull är egentligen
rimligare. Otaliga gånger har det sagts och
skrivits om konstnärens lidande, när
han skapar. Han har något inom sig,
som måste ut. Han behöver "skriva
ifrån sig" det som trycker honom.
Det är sålunda en —- låt oss säga ■—
medicinsk process. Skalden måste
skriva ned sina känslor eller tankar
för att bli frisk igen. Detta motiverar
mer än väl, att han skriver. Men det
motiverar inte, att det skall tryckas,
och ännu mindre att andra
människor ska behöva läsa det. Inför
mycket av det som tryckes såsom
lyrik tycker man sig förstå, att det
måtte vara ett lidande att få fram
något dylikt. Men det är inte något
skäl för att andra människor ska
tillfogas lidande genom att läsa det.
Konsten är till för människornas
skull, den satsen torde väl ändå
omfattas av de flesta. Därmed är
absolut icke sagt, att diktningen skall
vara så enkel att den blir banal.
Förståelse för poesi måste förutsätta en
viss kulturstandard. Diktaren kan
också vara — och är icke sällan —
en siare, som för människorna
utpekar mål och skönhetsvärden, som
de eljes icke skulle få syn på. Men
för att kunna göra detta måste han
tala ett språk, som kan förstås. Och
ju flera som förstå, desto bättre. En
dikt, som ovillkorligen behöver en
vidlyftig kommentar, fyller inte
måttet från denna synpunkt. Den skall i
stället verka så omedelbart som
möjligt. Den skall ha något att säga
människorna till tröst, till lyftning,
till självrannsakan, till uppbyggelse
eller bara till muntrande förströelse.
En tavla, som ingen ser, och en dikt,
som ingen förstår, har intet att säga
folk i allmänhet. Och vi äro dock, de
flesta av oss, folk i allmänhet.
Det förefaller ibland, som om
somliga av vår tids skalder skulle
hylla Horatius’ yverborna: "Odi
pro-fanum vulgus", jag hatar den
vardagliga hopen och vill hålla den på
avstånd. Men då är det också
omotiverat, att de ge ut sina dikter. Det
borde vara nog, om dessa finge ligga
i en skrivbordslåda. Vänder man sig
till allmänheten, får man också finna
sig i, att samma allmänhet begär att
förstå, vad det är man har att säga.
52
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
