Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
güntër dallman
skildrar en ung "fulländad" adelsman
och diplomat i restaurationstidens Paris
så här: "Den unge mannens brokiga
nattrock, hans benkläder, allt ända ned till
de broderade tofflorna var korrekt och
beundransvärt vårdat. Hans ansikte med
dess förnäma och intetsägande uttryck
antydde, att hans tankar voro lika
passande som sällsynta: det Metternichska
diplomatidealet." — Men Stendhal, som
gärna kallade sig sekterist, var vid sidan
om sin fräna kritik i första hand
aristokrat med ett påtagligt förakt för
massornas välde. Under det att han gäckades
med den kvava och intriguppfyllda,
politiskt depraverade atmosfären i
aristokratins salonger, är den lyhörde Heine i
färd med att upptäcka det fjärde ståndets
hotande revolution — en revolution som
än så länge är inlindad i förberedande
skärmytslingar. Men Stendhal är ändå
även för sin del på det klara med att den
litteräre fribytaren, som genomtränger
aristokratins salongsvälde, måste räkna
med att misstänkas och skuggas som
sam-hällsfarlig individ, som upplösningens
propagandist. "Nå, min herre, en roman
är en spegel, som man låter glida efter
en landsväg. Än speglar den för edra
ögon rymdens blå, än polarnas dy på
vägen. Och mannen som bär spegeln
anklagar ni för omoral! Hans spegel visar
smutsen och ni anklagar spegeln!
Anklaga snarare vägen där polarna finnas eller
ännu hellre väguppsyningsmannen, som
låter vattnet ruttna och polarna bildas."
Undra på att en litteratör, som djärvdes
späcka en roman med dylika, av
bristande vördnad för "den legitima makten",
dikterade randanmärkningar, oroade och
upprörde den aristokrati, som ansåg sig
vara samhällsbevarande, samt den "juste
milieu", som lydigt följde i dess spår.
Ännu den dödsdömde hjälten i "Svart
ocli Rött" plågas av det hyckleri som
enligt romanens upphovsman är så
utmärkande för det franska samhället •— först
och främst samhällstopparna förstås —
under det nittonde århundradets första
tredjedel: "Jag älskade sanningen ... Var
är den?... Överallt hyckleri eller åt-
minstone charlataneri även hos de bästa,
även hos de största ... Nej, en människa
kan inte lita på en annan människa."
Den kände franske litteraturhistorikern
Sainte-Beuve söker i någon mån komma
detta av Stendhal hatade samhälle till
undsättning genom att förklara Stendhals
maniska upptäckt av överallt rådande
hyckleri för patologisk förblindelse.
Stendhal ser överallt hyckleri, menar S.-B.,
där enbart en känsla av legitim
tillbörlighet samt ett iakttagande av den
förnuftiga och anständiga naturen råder. Även
mittigenom lidelserna måste vi, förmanar
Sainte-Beuve, ty oss till denna känsla och
till denna natur. Samhällsbevarande
åsikter som denne Sainte-Beuves har
Stendhal själv till leda fått sig serverade
under sitt umgänge med fint folk och
diplomatin som han, tidvis själv i diplomatisk
tjänst, hade tillfälle till. Marquis de la
Molé, en förnämlig figur i romanen
"Svart och Rött", suckar inte utan
djupare anledning: "I vårt århundrade flyta
alla gränser samman, vi gå mot
k a o s."
Med sitt påtagliga intresse för en värld
uppfylld av det ovanliga bortom
vardagens småborgerliga och dästa atmosfär,
laddad med lidelser och
känslosvallningar, vilka lämnar en bred marginal
för någonting så genuint romanskt som
"crime de passion" eller "drame de
passion", d. v. s. kärleksdramer som jämväl
rymmer kriminella handlingar och
blodiga aktslut, är Stendhal en romantikens
äktfödda son. Men romanen "Svart och
Rött" kan ändå göra anspråk på en
särställning på grund av dess krönika-värde.
Dess moral är inte vidare upplyftande
— men upplysande.
En fattig bondson och sågverksarbetare
från provinsen Franche-Comté, Julien
Sorel, gör en meteorliknande
snabbkarriär via en informatorsplats hos mären i
landsortsstaden, hustruns älskare,
favoritelev på prästseminariet,
sekreterarepost hos monarkins mäktige
bundsförvant i Paris, Marquis de la Molé, i vil-
198
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
