Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
EN KRÖNIKA FRÅN 1800-TALET
ken anställning ingår ett viktigt
diplomatiskt uppdrag, och sist men inte minst
som älskare och make till markisens
dotter. Den unge mannen är oryggligt
besluten "att göra lycka", men den upproriske
plebej han är vet han att han för att
lyckas i sitt uppsåt inte får sky några
medel. Stendhal döljer sig bakom
"olägenheten med den allmänna meningens
herravälde, som blandar sig i saker, som
den icke har att göra med, till exempel
privatlivet" och uppfinner den lilla
staden Verriéres, "och när han behövt en
biskop, en jury, en domstol har han
förlagt allt detta till Besanpon, där han
aldrig varit". Inledningsvis lär vi känna
den franska småstadsmentaliteten och
partistridigheterna mellan den med den
monarkistiska restaurationen
sympatiserande mären monsieur de Rënal och hans
mer eller mindre liberala eller som man
då sade jakobinska vedersakare. För att
imponera på de förmögna borgarna i
staden engagerar mären en informator för
sina barn. Detta är kanske inte precis
någon renodlat pedagogisk synpunkt,
men så upplyses vi ju att "lösenordet som
bestämmer allt i Verriéres" är "medföra
inkomst". Genom att ta en informator vill
mären förstås höja sitt eget anseende.
Hans val faller på den knappt tjuguårige
fattiglappen Julien Sorel, känd för att
vara ett utmärkt läshuvud och ämnad till
att bli präst. Men mären visste varken
att unge Sorel är en glödande beundrare
av selfmade-imperatorn Napoleon — i så
fall skulle hans elementära politiska
övertygelse förbjudit honom att ens överväga
tanken på ynglingen — eller att den unge
mannen är utrustad med en benhård
ambition: att erövra samhället för sina egna
syften. Hat och avsky för den societet,
där unge Sorel har fått tillträde, är dock
på ett ödesdigert sätt uppblandade med
en eldig beundran för framgång och
karriär — just den framgång och karriär
aristokratins värld lovar. De kvinnor,
som faller för hans ungdomliga charm
men också för hans till synes naturliga
förförarelater, blir brickor i hans
väl-genomtänkta och med cynisk organisa-
tionsförmåga dirigerade spel, spelet om
lyckan, om framgång. Märens omkring 10
år äldre hustru blir snart en hängiven
beundrarinna av den skarptänkte
informatorn som, prästklädd, inger henne en
alldeles ny känsla av auktoritet. "Fru de
Rënal, som var rik arvtagerska till en
from tant och vid sexton års ålder gift
med en hederlig adelsman, hade aldrig i
livet varken prövat eller sett något, som
det minsta liknade kärlek." Med
anledning av en närgången uppvaktning hade
endast hennes biktfader talat med henne
om detta brännbara ämne och därvid
framställt kärleken "i en så osmaklig
dager, att ordet för henne blev liktydigt
med den simplaste utsvävning". Kärleken
föreföll henne som någonting blott
undantagsvis förekommande eller rentav
overkligt — enligt de romaner slumpen
satt i händerna på henne. Unge Sorel —
med den myndighet som tillkommer
honom i egenskap som barnens uppfostrare
— förmår att tillföra henne alldeles nya
upplevelser. Hon dyrkar den
beslutsam-me unge mannen, hon tar hand om
honom, och genom hennes kärleksfulla
uppfostran kommer Julien att få se
samhället som det är. "Månne jag får leva
tillräckligt länge för att se din upphöjelse?"
brukade fru de Rënal säga till Julien.
"Jordmånen är beredd för en stor man;
monarkien, religionen behöva en sådan."
Alltemellanåt och i smyg tittar Julien på
sina älsklingsförfattare, en Napoleons
"Memorialet från S:t Helena", en
Rousseau, en de Maistre, den sistnämnde den
s. k. "heliga alliansens", påve- och det
enväldiga kungadömets ideolog. Officiellt
har Julien svurit sig fri från både
Napoleon och Rousseau och talar bara med
förakt i rösten om dem. Ty det gäller ju
att smickra och behaga den societet han
nu tillhör, eller hur? Jo, visserligen sägs
det i romanen inte att unge Sorel också
dyrkar en Macchiavelli — men av
hans sätt och metoder att slå sig fram
märker man väl, att åtminstone hans
skapare, Stendhal, ingående studerat den
italienske filosofens och diplomatens lära
om hänsynslös maktpolitik.
199
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
