Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
nils beyer
vänjer dem vid att lyssna till spelet av
röster och fatta intresse för
figurteckningen och de konflikter, i vilka
personerna är invävda. Det skulle så till vida
finnas ett inre samband mellan Familjen
Björck — och Familjen Mennon i Klaga
månde Elektra, Eugene 0’Neill’s stora
trilogi, som blev radioteaterns mest
monumentala föreställningar under förra året.
Säkert ligger det en dosis sanning i
denna teori, om också det ter sig en smula
halsbrytande att på Alice Svensks små
dramatiska situationer tillämpa
Aristoteles’ lära om kartharsis, "reningen" genom
fruktan och medlidande. Det var inte
dramat, utan tragedin Aristoteles på detta
sätt karakteriserade. Och någon tragisk
hjälte är ju i alla fall inte den älskvärde
ingenjör Björck.
Till en kommande årgång av årsboken
skulle det vara intressant, om författaren
— eller någon annan av radioteaterns
regissörer —■ med sin stora erfarenhet i
hithörande ting ville närmare utreda
några av de dramaturgiska frågor, som
möter skådespelsdiktaren inom denna
säregna osynliga teater. På ett ställe
tangeras problemet i Dyfvermans
uppsats, då han talar om "de renodlade
dramatisk-tekniska krav", som med större
kraft än förr gör sig gällande i dagens
radioteater. För min del tror jag, att här
ligger ett nytt slags drama och väntar
på sin tillblivelse — ett om man så får
säga miljölöst drama, verkande
uteslutande genom sina inre, intellektuella och
emotionella spänningsmoment.
Kanske kan man säga, att
kriminalsketchen, som relativt flitigt odlas i den
svenska radion — åtminstone i
förhållande till den ringa utbredning den svenska
kriminalromanen har — tyder på att det
är det intellektuella problemet
radioteatern är skapt att renodla. På ett
naturligtvis ofta mycket blygsamt plan är även
radiodialogen, det vill säga den
dialogi-serade utredningen av ett sakligt
problem, i sina bästa ögonblick ett slags
"radioteater". Men då får den inte vara
tillrättalagd i frågor och svar —- eller som
Strindberg uttrycker sig i något
sammanhang, låta den ena personen säga
dumheter för att den andra skall kunna svara
med kvickheter. Hela denna
framställningsform beröres emellertid endast helt
flyktigt i boken. Enda gången det sker är
i en uppsats om skolradion av Henrik
Berglind, som anför den erfarenheten
från många lyssnare, att "redan den
omväxling av röster, som dialogen erbjuder,
är tillräcklig för att elevernas
uppmärksamhet inte skall slappna".
Dialogen verkar dock framför allt
genom sin skenbara improvisation. Spelas
den bra, skall det låta som om
personerna — vilka i själva verket är
skådespelare med rollhäften i händerna — hittar
på argumenten i det ögonblick de säger
dem. Det är nämligen påfallande vad allt
som verkligen är improviserat, gör sig
bra i en radioutsändning. Dit hör först
och främst — utan ali tävlan — Sven
Jerrings sportreferat, som är så levande
och friskt gjorda, att man formligen
känner det som en kalldusch, då man ibland
får veta att det hela varit upptaget på
stålband. Friskheten ligger i att han själv
hela tiden är lika ivrig på resultatet som
lyssnaren. Denna gren av radions
verksamhet måste absolut få en anekdotiskt
kryddad uppsats av Jerring själv i nästa
nummer av årsboken.
En improviserad form av
radiounderhållning är ju också de populära
allmänbildningstävlingarna, som här fått sin
särskilda behandling av deras skapare
och oöverträfflige ledare, Gösta Knutsson.
Mycket förnuftigt varnar han för att
uppfatta dem som något slags "bildningsprov
i den högre stilen", något som de ju
heller aldrig gett sig ut för att vara. Bättre
än en lång analys av vad det är som gör
dem så trevliga att lyssna på, är en
karakteristisk historia, som Knutsson
berättar. En av våra skådespelare hade
blivit ombedd att deltaga i en
allmänbildningstävlan och även lovat sin
medverkan. En timme före utsändningen
ringde telefonen. Det var skådespelaren,
som undrade, om han inte fick
manuskriptet snart. Men det finns inga manu-
224
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
