Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
LIT TERA TURSPEGEL
bildning. För att försvara sig själv i
kampen och för att tillbakatvinga sin rädsla
blev han aggressiv, våghalsig och
pro-cesslysten. Plans strid skulle vara kamp
på liv och död eller — icke sällan —
flykt, men aldrig kapitulation,
accepterande av villkor. Sådan var han som
tjänstekvinnans son, som den idealistiske
revolutionären, den ateistiske
naturalisten och som botgöraren och bestraffaren.
Med denna grundsyn på Strindberg har
man också lättare att förstå den stora
omvändelsekrisen, som ju annars blivit
föremål för många ganska egendomliga
tolkningar. Linder vill inte beteckna
Strindbergs religiositet "som utslag av
den själssjukes grova vidskepelse". Vissa
ytfenomen däri kunna visserligen tyda
på, att hans religiositet bör uppfattas på
dylikt sätt, men det är som sagt bara
ytfenomen, och därunder ligger
"brottningen mellan hans krampaktiga
självhävdelse från den naturalistiska perioden och
hans nu till följd därav vaknande
skuldkänsla som det väsentliga i hans
omvändelsekris".
Den brustenhet och den
revoltstämning, som var utmärkande för Strindberg
och gjorde honom till "ett motsägelsens
tecken i sekelskiftets fredliga och
kulturoptimistiska atmosfär", har — som
Linder utvecklar — gjort hans verk intensivt
levande även för vår tid. Författarens
kloka och insiktsfulla skrift slutar
också med det tänkvärda påståendet, "att
den inblick, som Strindbergs med
enastående öppenhet biktade själsdrama
erbjuder i fruktans, hatets, rättshaveriets
och hämndens psykologiska mekanism,
gör hans verk mer aktuellt i dag än
någonsin förr. Men hans diktning avslöjar
också denna tvångsinställning som ett
själsligt sjukdomssymtom och blottar det
djupa lidande, till vilket det för. Och ur
lidandet stiger obetvinglig den längtan
efter försoning och mänsklig gemenskap,
vilken trots allt av varje lyhört öra
förnimmes som den innerst vibrerande
tonen i August Strindbergs diktning".
Ragnar Amenius.
Svensk berättarkonst på tyska.
12 schwedische Erzähler von
heiite. Kr 6:50.
Bermann-Fischer Verlag.
Den utländske läsaren, som är mäktig
tyska språket och som önskar lära
känna nutida svensk berättarkonst, får
mycken behållning av den antologi,
som det tyska Stockholmsförlaget
utgivit och som redigerats av prof. Olle
Holmberg. Samlingen omfattar för det
mesta brottstycken i novellform ur
romaner av svenska författare från Lagerlöf
till Harry Martinson — en namnlista som
rymmer åtskilliga av den nyare svenska
skönlitteraturens gedignaste
representanter. Åtskilliga — det betyder ju inte alla.
Det är endast tolv som är med i denna
samling, men urvalet är rätt lyckat. Tack
vare så olika författarbegåvningar och
författarlynnen — för att inte tala om
stil- och mentalitetsskillnader — som Per
Hallström och Harry Martinson, Selma
Lagerlöf och Moa Martinson, Hans
Larsson och Pär Lagerkvist, Engström och
Siwertz — förutom de här nämnda är Hj.
Söderberg, Nordström, Johnson och Irja
Brovallius med — får läsaren tillfälle till
bekantskap med svenska novell- och
stilkonstnärer, vilka just genom sin
särbegåvning lämnar ett fullödigt uttryck för
vad de förmår. Antologins litteräre
redaktör har med fin urskiljning och sinne
för nyanser låtit tolv skriftställare, som
var för sig gestaltar livet och
verkligheten så som de upplever dem med
konstnärligt lyhördhet, passera revy.
I sin sympatiskt hållna inledning
redogör prof. Holmberg för den här
representerade svenska litteraturens
utveckling. Det är en litteratur "som ej vet
någonting om bombangrepp, agitationstal
och religionsförföljelser". Inte utan skäl
understryker han också, att denna
litteratur har den långa fredstiden under
1900-talet att tacka för att den fick
utveckla naturalismen-impressionismens
upptäckt av och sinne för små nyanser
— nyanser som kanske hade gått
förlorade i en oroligare, av kriget nersölad
tid. För övrigt är denna inledande
vägledning buren av ett starkt humanistiskt
patos.
Givetvis skulle man kunna ha tänkt sig
en hel del andra namn, vilka skulle
förtjäna representera svensk berättarkonst.
De kan kanske, i sinom tid, komma med
i en annan antologi. Första försöket
duger i alla fall. Den, rent subjektiva,
invändning mot urvalet, som anmälaren vill
anföra, syftar på Lagerkvist, som fått
bidraga med ett brottstycke ur sitt
expressionistiska skede (förresten
påminnande om tjecken Franz Kafkas
besynnerliga hallucinationer); det finns förvisso
renare linjer i denne store diktares och
berättares verk.
Tolkningen till tyskan är värd beröm.
Tyvärr härjar tryckfelsnisse ganska
svårt.
Günter Dallman.
247
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
