Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
LIT TERA TURSPEGEL
sation. Man bör säkert inte dra sig för
att instämma i Davies uppfattning och
samtidigt göra klart för sig att den
påtalade tendensen ofta leder till allvarliga
felbedömningar och taktiska missgrepp.
Davies själv har ali rätt att påtala
missförhållandet, eftersom hans egen
rapporttjänst sannerligen inte präglats av
någon inställsamhet eller några
diplomatiska kalkyler över vad som kan passa sig.
Både Dodd och Davies befann sig på
utsatta och krävande poster under de år
som föregick kriget. De har fullgjort sina
åligganden från vitt skilda psykologiska
utgångspunkter. Fast på olika sätt var
båda skarpsynta och okonventionella
herrar, vilkas anteckningar måste
tillmätas stor betydelse vid varje försök att
förstå krigets föx-historia. S. G. S.
Gårdagens värld.
STEFAN ZWEIG: Die Welt von
gestern. Bermann-Fischer
Ver-lag. Kr. 10:—.
Sista kapitlet i detta märkliga litterära
testamente bär rubriken "Fredens
dödsryckningar" och inledes med ett citat ur
Shakespeares "Julius Cæsar": "The sun
of Rome is set. Our day is gone. Clouds,
dews and dangers come; our deeds are
done." Denna vemodiga, stundom dystra
stämning behärskar genomgående Stefan
Zweigs redogörelse för ett övermåttan
rikt liv. Han hade förmånen att bland
sina vänner och jämnbördiga andliga
kamrater räknas till den europeiska
litteraturens mest framstående diktare,
skriftställare och tänkare. Vi ha i en artikel
till hans sextioårsdag (Folklig Kultur nr
9, 1941) skärskådat Zweigs livsverk och
vill inte upprepa oss. "Die Welt von
gestern" bekräftar emellertid en gång till
och på ett mycket eftertryckligt, ja,
gripande sätt, att när denne författare
berövade sig livet i fjol, världen gick miste
om en betydande och ansvarsmedveten
representant för vad man kan kalla
europeisk medborgaranda. Trots att hans sista
bok förmedlar bekantskapen med en hel
tidsperiod — den välmående
liberalismen och det rikt facetterade, överdådigt
blomstrande kulturliv, som inte minst i
Österrike och Tyskland fick utveckla sig
i hägnet av den allmänt erkända
högaktningen för andens (och skönandens)
rikedom — och trots att boken sedan även
redogör för denna gårdagens världs un-
dergång och många förhoppningars och
illusioners undergång med den, har den
kanske sin begränsning. Det är möjligt
att Zweig i sin egenskap, den här gången
inte som novellist eller romanförfattare,
utan som kritisk kronist av inte bara
flydda tiders härlighet och intellektuella
givmildhet utan också av samtidens
kran-ka blekhet, inte kommer att finna vägen
till samma breda publik som hittills.
Dock tillhörde han en gång i tiden
världens mest översatta författare! Bredvid
den med stor konstnärlighet upplagda
skildringen av den kultur och litteratur
och deras representanter, Zweig tyr sig
till, bredvid hänförda vittnesmål för
dyrkade diktares och tänkares ord och
gärningar, bredvid ungdomlig,
förandligad livsglädje av en fri, obunden,
intellektuellt vaken och storsint borgare och
konstnär finner sig den landsflyktiges
bitterhet och desperation. Och det är
kanske därför endast en tämligen
esoterisk, litterärt intresserad publik, som,
samtidigt som den förstår uppskatta den
europeiska medborgarmentalitetens
hyllning så som Zweig kultiverat den,
kommer att till fullo värdesätta "Die Welt
von gestern".
Det är inte så att Zweig sentimentalt
och gubbaktigt begråter det som var en
gång. Han känner väl till det förgångnas
begränsning. Han fördöljer inte ens att
just den tid, där en
borgerlig-individualistisk, förmögen och därför oberoende
konstnär kunde frossa i tusen och en
friheter, redan var märkt av
sammanbrottets förebud. Zweig var aldrig
radikal i egentlig bemärkelse och han gillade
knappast de kvasi-revolutionära figurer,
som steg fram ur sammanbrottets
feber-rysningar, men som till stor del brukade
sjunka ner i en föga smickrande glömska,
då uppbyggandets tid var inne. I
motsats till en hel del intellektuella, vilka
lekte med politiken som ett slags
tidsfördriv, flirtade Zweig aldrig med statens
och maktens nyckfulla gudar, men han
lät heller aldrig missbruka sig i
konjunkturspolitikens tjänst. När kriget
bröt ut 1914 sällade han sig inte till den
skara mycket framstående diktare och
tänkare som genast föll till föga, svor sig
fria från den dittills hyllade europeiska
solidariteten och lånade sig åt
chauvinistisk krigspropaganda. Zweig fortsatte
även då att tänka och handla europeiskt,
och det var en märkesdag när han —
trots att ett dylikt uppförande var
misstänkt — mitt under pågående krig reste
till det fria Schweiz för att där
sammanträffa med en dyrkad vän och kamrat
från "arvfiendens" land, Romain Rolland.
Som oböjlig kulturbärare, som kände sitt
277
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
