Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
LIT TERA TURSPEGEL
Ett barns pilgrimsfärd.
I. N. ROMANOV: På vägen till
Buddha. Tiden. Pris kr. 8:50.
Denna de stora omvälvningarnas tid är
rik på sällsamma människoöden.
Författaren till ovanstående bok, en i vårt land
bosatt rysk emigrant, har haft ett av de
mera märkliga. Som litet barn växte han
upp i ett kosackläger i östra Sibirien, där
fadern, en medlem av tsarfamiljen,
innehade någon hög chefspost. Modern var
en kinesisk kvinna, som bekände sig till
Buddhas milda lära, som föga
överensstämmer med kosacklivets krigiska anda.
Det var tydligen på hennes initiativ som
sonen i tidiga år sändes med en karavan
till ett buddhistiskt kloster i trakten av
Mukden. Det är om livet i det sibiriska
lägret och om vallfärden till Buddha
boken förtäljer. Den "segerrikt fulländade"
skymtar i bakgrunden, men då
berättelsen slutar är man ännu icke vid målet.
Man väntar en fortsättning.
"På vägen till Buddha" är en vacker
och kultiverad bok av en man, som man
icke tvekar att kalla en verklig diktare.
Det är ett ovanligt mjukt och fint
handlag i denna skildring, där man upplever
allt inifrån, ser det med ett litet barns
ögon och från dess föreställningsvärld.
Ett sådant framställningssätt har
otvivelaktigt sina risker. Det kommer lätt att
hemfalla åt en ansträngd och artificiell
naivitet. Men Romanov har lyckligt
undgått dem och faller aldrig ur den stil
han valt. Berättelsen verkar
genomgående äkta, där den stillsamt flyter fram i
ett egendomligt ljusdunkel, vari man
skymtar naturscenerier, människor och
djur, och tycker sig förnimma något av
tystnaden över de öde snövidderna.
Författaren har försett sin skildring
med egenhändiga illustrationer, små
diskreta tuschteckningar som förträffligt
överensstämma med hans ordkonst. Även
om så icke varit fallet, skulle man ha
kunnat förmoda en avgjord artistisk
begåvning, en utpräglad förmåga att se och
uppfatta på ett friskt och levande sätt.
Det är inte särskilt märkliga händelser
som berättas, men ändå bibehåller
boken sitt grepp om läsaren från början
till slut. Man upplever det enformiga
vardagslivet i kosacklägret under den
långa och mörka vintern då vargarna
tjuta invid människoboningarna. Man
följer barnet, när det förirrar sig in i
storskogen och är nära att förgås i en
vargfälla. Man är med om en björnjakt,
där barnet, som börjar känna sig som en
liten kosack, olovligt smyger sig med och
åter råkar i livsfara. Männen draga
stundom ut på långfärd, och i långa ensliga
månader vänta kvinnorna oroligt på
deras återkomst. Vid en sådan färd måste
man vara väl beväpnad, icke blott mot
djuren utan även mot människor, ty
vilda hordar av tatarer ströva omkring
efter rov. Och slutligen upplever man
den långa färden till Buddhas länder
med dess faror och äventyrligheter.
Ett barn har föga intresse för
människor; de glida förbi som skuggor utan
utpräglad individualitet, enkla,
troskyldiga människor som den lilla
jakutflic-kan Louka och Mochel, den gamle
kosacken, goda naturbarn i vars
föreställningsvärld allt är besjälat och levande.
Floderna, som flyta nedför
bergssluttningarna äro för dem bergens blod, som
flyter ur deras sårade hjässor, solen är
den stora himmelselden, som måste lysa
för att skogarna, bergens hår, skola
kunna växa. Den går ut och in genom den
stora himlaporten; det finns en mindre
port, som öppnar väg för månen. De
vita frostiga dimmorna, som virvla över
slätten, äro spöken, döda människor,
som förlorat sitt hjärta och söker efter
det. De äro elaka och farliga varelser,
som plötsligt stiga upp ur jorden och lika
plötsligt sjunka ned i den. De fläkta med
sina kalla vingar över den frusne
vandraren, tills han somnar för att aldrig
vakna mer. Jagar man ett spöke,
sjunker det ihop och gömmer sig i jorden.
Man kan inte se var det smyger sig in,
ty det gömmer ingången till sitt hål med
sin kappa. Och försöker man ta upp
spökkappan, förvandlas den till ett vitt,
hårt pulver, till frusen snö. Onda
makter lura överallt och driva sitt illfundiga
281
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
