Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
AKTIVT SOCIALT STUDIECIRKELARBETE
olika håll till en större undersökning.
Och om en sådan inte kommer till stånd
nu, bör det vara värdefullt att en gång i
framtiden, t. ex. om 20 år, då dessa
frågor på nytt diskuteras, se hur ungdomen
var förr och hur den utvecklats, vad den
blivit till nu. Det bör då vara av värde
att se, om farhågorna besannats eller
inte, om löftena infriats, om några tråkiga
följder uppstått av ungdomens påstådda
fel o. s. v.
Ekonomisk krigföring.
II. G. TONNDORF: Fabrikernas
krig. Bonniers. 1942. Kr. 5:50.
Hur mycket den allmänna
diskussionen kring kriget och dess vidare
utveckling än rör sig med "ekonomiska
resurser", "industriell kapacitet",
"krigspotential" eller hur man nu vill ånge saken,
torde dock det faktiska underlaget för
denna bedömning vara ganska svagt. Man
har en viss allmän uppfattning om
styrkeförhållandet mellan de stridande
maktgrupperna, varvid en lägger
tyngdpunkten på ena sidan, en annan på den andra.
Önsketänkandet har dessutom mycket att
säga till om i detta sammanhang. Många
gånger sker nog också en
sammanblandning mellan "krigseffektivitet" och
"krigspotential".
Tonndorfs sammanställning av vissa
betydelsefulla fakta är en utmärkt hjälp
om man vill hyfsa ekvationen. I en redig
framställning belyser han den
ekonomiska krigföringens innebörd, den
industriella mobiliseringen, råvarornas betydelse
och krigsfinansieringen. De nakna
siffrorna karakteriserar ofta bättre än ord
hur en värld i vapen tar sig ut, inte minst
hur allt civilt får maka åt sig för krigets
dominerande behov. En beräkning av de
tyska krigsutgifterna budgetåret 1941/42
kan tjäna som exempel. Räknar man med
en nationalinkomst på 100 miljarder
Mark, så lägger det allmänna beslag på
95 procent härav varvid 75 procent går
till krigsutgifter. Även om förf. visar
upp att det inte är fullt så tokigt som
det verkar av siffrorna, återstår dock
tillräckligt för att ge pessimismen näring.
Bedogörelsen för förkrigstidens
industriella mobilisering inom de olika
stormakterna, varvid diktaturstaterna
skaffade sig ett betydande förspång, ger
många utgångspunkter för att förstå vad
som hittills skett under kriget. Denna
rustningsöverlägsenhet vid starten skulle
givetvis ha kunnat avgöra kriget om det
blivit ett kort krig. Beräkningar i den
riktningen fanns sannolikt också men
som bekant har dessa beräkningar inte
hållit sträck. Även detta krig håller på
att bli ett utmattningskrig där inte minst
fabrikernas kapacitet blir en avgörande
faktor. Frågan blir helt enkelt: vilken
part förfogar över den största
krigspotentialen?
Författarens framställning mynnar ut
i den slutsatsen att kriget genomgått tre
olika faser om man nämligen lägger
krigspotentialen till grund för
bedömningen. Som vägledning vid
beräkningen användes de olika stormakternas
procentuella del av världens
industrikapacitet.
Under den första fasen (England och
Frankrike mot Tyskland) var
västmakterna starkare än Tyskland, 20 procent
mot 15 procent av världens
industrikapacitet. I den andra fasen ställdes
England ensamt mot Tyskland, Italien och
den ockuperade delen av Europa, vilket
innebar att Englands 13 procent hade att
kämpa mot den andra partens 24
procent. Den tredje fasen kännetecknas av
att USA och Sovjetunionen ryckt upp
på Englands sida och Japan på den
andra partens. Siffrorna har nu ändrats
radikalt. För de allierades del har man
att räkna med 65 procent och för den
andra maktgruppens med 29 procent.
Förf. är dock mycket försiktig med de
slutsatser han drar av dessa beräkningar:
"De allierade äro till synes nu i färd med
att vinna kriget i fabrikerna. Framtiden
kommer att utvisa, om de även skola visa
sig i stånd till att vinna kriget på
slagfältet."
Det tar en betydande tid att inhämta
ett försprång som en motståndare skaffat
sig i fråga om mobiliseringen av de
ekonomiska resurserna. Enligt beräkningar
tar det fyra år att bygga upp en
krigs-produktion. Inte minst erfarenheterna
från USA har åskådliggjort svårigheterna
på detta område. Under ett långt krig
mister emellertid försprånget allt mera
av sina betydelse och
rustningsproduk-tionen anpassar sig efter den
industriella kapaciteten.
Tonndorf är en utmärkt ciceron för
var och en som vill orientera sig
beträffande realiteterna bakom de mer eller
mindre sensationella krigshändelserna.
Samtidigt som hans framställning bidrar
till att förklara åtskilligt av vad som
hänt i kriget hittills, ger den också en
utgångspunkt för bedömningen av den
sannolika utvecklingen.
S. G. S.
311
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
