Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Historien om den sköna Melusina. Folksaga från Provence
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
ringlande fisk. Grefven upptog bilden i sitt vapen och
befallde, att hans släkt skulle föra denna vapenbild och att
vattenjungfruns tecken skulle uppresas på hvarje byggnad
som den sköna Melusina hade låtit uppföra.
Raimunds lidande var stort, och med honom sörjde
hans söner och allt hans husfolk öfver förlusten af den sköna
frun. De kunde ej glömma och förgäta henne, men äfven
Melusina glömde ej Lusinia, ty ofta hördes om
fredagsnätterna hennes klagande sång, och uppe på de högsta
tinnarna såg man hennes gestalt, huru hon sväfvade omkring
den ort, där hennes älsklingar hvilade, de från hvilka hon
var bannlyst, och dem hon dock ej kunde förgäta.
Hennes söner växte och blefvo starka, men äfven
dibarnen i vaggan trifdes underbart, så att alla kvinnor i
slottet förvånades däröfver. Då bekände barnens vårdarinna,
att den sköna Melusina hvarje natt kom in genom fönstret,
och stilla gick till vaggan, kysste och smekte barnen och
därpå lade dem, det ena efter det andra, till sitt bröst, så
att de ej skulle sakna modersmjölken. Därpå lade hon dem
åter sakta i bädden, såg ännu en gång full af kärlek och
smärta på dem och försvann därpå.
När man berättade detta för Raimund, förstod han väl
hvad Melusina menat när hon sade, att ur själfva grafven
skulle hon släpa sig till sina barn; och han fröjdade sig
öfver hennes nattliga ankomst, ty han tänkte att hon
kanhända skulle återvända. Därför dolde han sig i barnens
kammare, och då modern åter i den stilla natten kom till
barnen, trädde han fram och utbredde sina armar.
»Melusina, min dyra, min älskade, vänd åter!» ropade
han. Men hon blickade på honom full af namnlös smärta,
lade tillbaka barnen och var i detsamma försvunnen,
försvunnen för alltid, ty aldrig sågo kvinnorna henne mer
inträda i kammaren och gifva de moderlösa barnen di. Men
Raimund aftärdes från denna dag af grämelse och djupt
svårmod; han kunde ej förlåta sig, att han så lekt med sin
hustrus och sin egen lycka; han gladdes ej numera hvarken
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
