Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Historien om den sköna Melusina. Folksaga från Provence
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
öfver sin växande rikedom eller öfver det anseende, som
han njöt i landet, han tänkte blott på de forna dagarna af
kärlek och lycka, och ensamt och glädjetomt tycktes honom
det fordom så glada, lyckliga Lusinia. När nu hans söner
vuxit upp och blifvit förträffliga riddare, yppade han för
dem sin historia och berättade dem om deras moder, därpå
öfverlämnade han åt dem all sin egendom, alla sina gods
och länder, som ökat sig år från år, uppmanade dem till
det goda och tog afsked af dem, ty han ville göra en
vallfart till de ställen, där vår herre lidit.
Då drog han af sig sin ridderliga klädnad, knäppte af
svärdet och nedlade skölden, men påtog sig en klädnad af
hår, tog en staf i sin hand och satte korstecknet på sin
skuldra. Så drog han ut och for öfver Medelhafvet,
vandrade genom den syriska öknen, besteg Sinai, bad vid S:t
Katarina och knäböjde på de heliga ställena, vid grafven
och Golgata; vid alla heliga platser kastade han sig ner
och grät af bitter smärta, men han grät ej ut sin
bedröfvelse och friden drog ej in i hans hjärta.
Då begaf han sig åter på väg att söka Melusina, han
for för andra gången öfver hafvet, for vilse och vandrade —
vandrade till dess han var en trött, gammal man med grått
hår och skägg, som tänkte på det Melusina sagt i
afskedsstunden, att döden var en barmhärtighet för de lefvande.
Så kom han efter många års irrfärder åter till hemmet
och gick på dess gator, en obekant vandrare; han gick förbi
de stolta byggnader som Melusina upprest och som buro
hennes tecken och bild, tills han en dag, just då solen
sjönk, åter kom till den stora skogen. Han hörde vattnet
sorla, och det lockade honom till sig, så att han åter kom
in på den stora skogsslätten, som var fylld af
solnedgångens rosenljus, liksom för många år sedan, och som fordom
satt hon på stenarna framför grottan, den sköna Melusina,
ung och skön som alltid.
»Melusina!» ropade han; »Melusina, så finner jag dig
åter vid målet för min vandring!»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
