Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Syster Ödmjuk
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
alltid kom sent hem, ty om dagarna var han vid hofvet,
där han blifvit den mest omtyckte och förste bland alla
riddare.
Men Ödmjuk hade han alldeles glömt.
Då hände det en dag, att han höll en bal i sitt hus,
till hvilken han hade inbjudit de förnämsta vid hofvet,
bland dem den unga hertiginnan af Brabant, som han
mottog vid porten och sirligt förde uppför trappan, just då
Ödmjuk skulle gå till aftonbönen. — Hertiginnans blick
föll på Ödmjuk, som i sin ringa klädnad så illa passade
till prakten omkring henne, och hon frågade riddaren
hvilken jungfrun var.
Då sade Skönherre: »Det är väl någon af pigorna,
som ej är värd att ers höghets blick faller på henne jag
känner henne ej!» — och han skyndade förbi med
hertiginnan. Men Ödmjuk sjönk ner på marmortrappan och
snyftade. »Ack, broder Skönherre, broder Skönherre, gifve
Gud jag aldrig hade hört detta! Rikman har gifvit mig
hårda ord och stött ut mig ur sitt hus, men han glömde
aldrig att vi voro af samma familj och att vi legat i samma
vagga; du har förnekat mig.»
Då nu detta hade händt henne, så insåg Ödmjuk, att
hon omöjligen kunde stanna i sin broders hus, och hon
beredde sig att uppsöka något annat ställe. Vid hofvet, tänkte
hon, där så många lefde och blefvo mätta, där torde det
äfven finnas en plats för henne, och hon framträdde för
konungens slott och ropade: »Jag är Ödmjuk, som är
förskjuten af sina bröder; upptagen mig!»
Då skrattade kammartjänarne och tallrikslickarne, och
kammarjungfrurna flinade och hånade: »Hå, hå, har riddar
Skönherre sådana präktiga släktingar? Goda Ödmjuk, gå
några hus längre fram; här behöfva vi dig icke.»
Då gick Ödmjuk vidare från hus till hus, men hvarhelst
hon klappade på, fanns det ingen, sota behöfde henne.
Så kom hon äfven till ett stort kloster, där flera nunnor
sjöngo aftonsången till Guds ära. Ödmjuk hade sargade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
