Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Nordisk folktro och fornnordisk religion
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
NORDISK FOLKTRO OCH FORNNORDISK RELIGION
9
magiska ceremonier göra dem oskadliga eller i bästa fall
tvinga dem till tjänst.
Frågan är då: hafva vi i norden några rester af detta
föreställningssätt hos våra förfäder - ett
föreställningssätt, som kanske ligger årtusenden bakom asatron?
Jag vill då först fästa mig vid några namn, som alldeles
motsvara det hebräiska elohim. Äfven nordiskt finnas
några blott i pluralis förekommande beteckningar för dessa
makter, hvilket visar, att de uppfattats såsom en
individualitetslös mångfald. Dessa äro bond, hopt samt
framför allt regin och rogn. Hit hör ock god vårt gud
som älst var ett plurale neutrum, som troligen först
sedermera erhöll en singularform och slutligen genom kristet
inflytande förvandlades till maskulinum. I den
litteratur, vi känna, hafva dock dessa god och regin redan
fått en
mer eller mindre bestämd betydelse af gudar i
motsättning till andra väsen af lägre rang. Men andra
grupper af makter finnas, som bättre bevarat den
polydemoniska karaktären alfvar och älfvor, dvärgar, tomtar,
skogs- och sjöjungfrur, näckar, strömkarlar, disir o. s. v.
För alla är gemensamt, att de blott förekomma i flock och
farnöte samt således sakna alla egennamn, med ett ord:
att de äro polydemoniska väsen. Se vi t. ex. på folktrons
dvärgar, finna vi, att de ännu ganska väl bevarat den
ursprungliga karaktären. Stundom äro de af sig själfva
tjänstvilliga, ej sällan visa de sig tacksamma för visad
välvilja, ofta måste de dock tvingas att tjäna människorna,
och välviljan förbytes då till lömsk illvilja och ett visst
tjufpojksaktigt begär att skada. De förmå mycket, men
de äro ingalunda allsmäktiga, och ofta äro de själfva i
behof af hjälp af människorna allt drag, som lefvat kvar
från den uråldriga polydemonismen.
Dessa väsen i vår ännu lefvande folktro äro dock
icke af samma art, utan liksom hos andra folk söderfalla
de i två grupper, hvilka båda äro uråldriga: naturväsen,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
