Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - FÖRSTA BOKEN. Jungfrun på Gröneborg - V
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
»De följde med lagmannens ifrån Marieborg,»
upplyste en annan.
»Den ene har mörka, men så glada ögon,»
hviskade en ung tärna.
»Den andres blå äro klara som ljusan dag,»
smålog en annan.
Allas uppmärksamhet togs nu i anspråk af några
nykommande. Det var ett intagande sällskap af unga
damer, som hastigt ilade fram på sina snöhvita
gångare, från hvilkas präktiga sadeltäcken de blå
Folkungalejonen framblickade. Främst syntes en ung qvinna
i ljusblå atlasklädnad med guldvirkadt bälte och en
fjäderhatt, som lätt sammanhöll hennes rika hår,
hvilket fladdrade i lösa lockar omkring hennes smidiga
gestalt. Hon stannade sin ystra fåle invid vägen till
källan, och alla hennes tärnor stannade äfven för att
lemna sina hästar åt den medföijande tjenarskaran.
Då varseblef hon det vördnadsvärda lagmansparet och
red derföre fram till deras karm.
»Jungfrun från Gröneborg! sade en hvar ibland
mängden, nickande åt hvarandra och beredde rum för
henne.
»Vår unga valkyria kommer väl icke för att söka
helsa vid korskällan?» frågade herr Israel leende.
»Åh,» inföll godmodigt fru Bengta, »man behöfver
icke söka efter hvad man redan eger i så rikt mått,
som vår blomstrande Gunborg.»
»Det kunde dock vara bra att samla ett förråd
deraf — jag har ett så godt föredöme!» svarade den
unga jungfrun väl skämtande, men med en så varm
och ödmjuk blick, då hon böjde sitt hufvud för de
gamla, att ett innerligt välbehag spridde sig öfver
deras anleten.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
