Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Hur folken se på sig själva och på varandra
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1-IUR FOLKEN SE PÅ SIG SJÄLVA OCH PÅ VARANDRA. 89
Vi transalpinska barbarer, goter och vandaler, ha alltid längtat
till Italien, först efter byte, vin och väna kvinnor, som
sydskrä-lingarna borde få dela med sig av, så kommo Ottoner och
Hohen-staufer för att taga skatt, dubba till riddare och »förklara
oredliga domare för hederliga igen». Det fanns gott om den förra
sortens domare i Italien. Engelska adelsmän under 1500-talet ville
uppleva äventyr i Verona, nordiska konstnärer ville rita av de
romerska palatsen under 1600-talet, och under 1700-talet ville man
leva storstadsliv i Neapel. ~»Dahin, dahiw till citronernas,
druvornas och marmorstatyernas land, ljöd det under romantiken.
Till och med en fransman, som ej ofta reser, vill gärna ha älskat
åtminstone en gång i Venedig.
Italien har blivit ett jättelikt Capua för hela världens själsliga
överklass, paradisets lustgård med evig sommar och gyllne
frukter och marmorterrasser vid det mörkblåa havet. Italien är det
enda land, dit alla resa, och ändå ägna bra få en tanke åt att
också landet har invånare, de s. k. italienarna, Dantes och
d’An-nunzios folk, som, trots att Michelangelo var litet knarrig, i alla
fall är det älskvärdaste folk man kan råka på. Smidiga och
intellektuella och som, trots en förfining och en formell kultur,
som väl nått djupare än någon annanstädes, har kvar någon sorts
naivitet och charm, som göra oss alla nordiska drumlande och
fumlande »tryntrollsklossar» storögda och avundsjuka.
Solen skänker mognad och sötma, och ibland äro italienarna
litet för söta för vår transalpinska smak. Klimatet och miljön
gör sitt, men rasen betyder också mycket, och någon sötma hade
ej romarna. Men det kan aldrig nekas, att sedan den
etrurisk-latinska hårdheten och torrheten under ett halvt årtusende kokats
ihop med gotiska, longobardiska och andra germanska element,
så har resultatet — det italienska folket — visat sig mycket
olika sina gammalromerska förfäder i allt utom i sinnet för
monumentens kolossalitet och lagt sig till ej bara med fides punica,
den systematiska svekfullhet, varför romarna beskyllde Kartago,
utan också visat sig i högre grad än något annat folk i världen
ha de egenskaper, konstnärliga och vetenskapliga, som Virgilius
frånkänner romarna, och en Donatello har format »brons som
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
