Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Karl XII
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KARL XII.
293
»Jagh frögdar migh öfvermåttan at H. Generalen och dhe brafva
regementerna hafva hafft dhenna förnöjelsen til at hålla een så
skarp och lustigh lek.» Det kan också vara en sorts humor, en
humor, som påminner oss om hans hemska skämt med
fältsjukan i hären: »Hoffolket de äro vekliga här och sjukna något.
H. Nils Camerat Aronius har dragi åf. Apotekaren, fast han
hade alla kryddor, har ock måsta däran och åthskilliga andre.»
Han var, har man sagt, »det lättsinnigaste dygdemönster som
någonsin levat», och liksom spelaren trodde han på ödet eller,
rättare sagt, han lät i ordets alla meningar »det gå på Guds
försyn». Då Karl spelade schack, berättas det att han ville låta
kungen vara för aktiv. Karl hade i hela sitt liv det ohyggliga
felet att ej lita på någon. En beundrande utländsk fackman och
krigshistoriker skriver: »Hänsynslöshet var en av
huvudegenskaperna i hans karaktär, och den orsakade, att han, oaktat alla
sina framgångar, i verkligheten vann ingenting, emedan han ej
i verkligheten beaktade befintliga förhållanden. Hade han för
varje gång dragit mera vinst av det politiska läget än han gjorde,
så skulle han säkerligen för en lång tid bevarat åt sitt land den
maktställning, till vars försvar han drog svärdet. Att så ej
skedde, bör Sverige ej klaga över; denna ställning, som steg
vida utöver dess krafter, skulle förr eller senare gått förlorad,
men ett har Sverige vunnit genom sin nationalhjälte, något,
varför det är honom tack skyldigt för evärdeliga tider, att han
genom sina bragder kastat en glans över de svenska vapnen, som
aldrig skall förgå.» Utan att vilja bortförklara något av värdet
av denna glans, må det tillåtas dvärgaklokskapen att önska den
förbunden med något mer av Axel Oxenstiernska synpunkter.
Man kan ej frigöra sig från den känslan, att hos Karl XII
finnes ett drag av något psykologiskt onormalt, och detta drag
fjärmar oss från hans person, liksom det gör det från Kristina,
den föregående riksförslösande monarken. Det mest mänskliga,
det irrationella och mest sympatiska hos den snillrikejärnhårde,
fullkomligt originelle hjälten är hans gudsfruktan. Man riktigt
gläder sig åt, att han kan böja knä för någon. Fänriken Petre
berättar hur han vid Buditsche den 6 juni 1709, några veckor
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
