Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Karl XII
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
292
karl xii.
krumelurer, ännu i dag vid sidan av hans likes, Alexander den
stores, finnes till salu i Mindre Asiens och Syriens basarer och
slukas av de fez- och turbanprydde.
Man kan angripa Karl XII:s minne med någon sorts pervers
under senare 1800-talet typisk svensk lust att förringa och
bortförklara våra stora minnen, men man torde väl alltid ha både
rätt och skyldighet att nyktert se på de, ej minst på senare
tiden återuppdykande försöken att förhärliga Karls egendomliga
person och ge varje hans ord och handling sakrosankt
betydelse. Tror man, att han i något var människa, så hade han
nog även fel. Hans största fel var dock hans inhumanitet. Jag
vet mycket väl, att han bredde kappan över sovande pager,
kallade sin syster mon coeur och begrät både Hedvig Sofia och
hennes »lille Karl Fredrik» med bitter och uppriktig smärta, men
djupare sett var ej bara hans huvud utan också hans hjärta av
järn. Människans väsen är inkonsekvens. Karl var ovanligt
konsekvent och därigenom ovanligt litet mänsklig. En isig fläkt
slår en till mötes från detta matematiska snille, som med de
flesta av sina matematiska medbröder har den sorgliga
egenskapen att få allt som rör det organiska livet alldeles om
bakfoten och som med ett evigt småleende på läpparna — hur
hemskt är ej redan detta — i järnhårt rättshaveri, med det mest
konsekventa hjältemod, tigande störtar sig och sitt folk i
fördärvet. Även sedan man dragit av rundligt på det som kan
skrivas på ett mera otympligt martialiskt uttryckssätt, återstår i
hans egna brev mycket, som måste göra den opartiske
betänksam. I brevet till Rehnsköld juni 1703 skriver han: »Jagh
skickar i måron ochså härifrån Cavalleriet at aldeles fördrifva dhet
Canalliet, som här ströfvar ikringh och at göra rent igen för
tillförseln 6kull, som och at afstraffa dhe olydiga och medh svärdh
och brandh till uthdrifva Contributionen, så at förr een
oskyl-digh skal lida, en een skyldigh skal slippa.» Det är, som om
man hörde Tilly, vilken även i nykterhet, renlevnad, hårdhet
och fromhet var Karls like, men orden äro otänkbara i Gustav
II Adolfs mun. Är det barnslighet eller inhumanitet, då han
lyckönskar Rehnsköld till segern vid Fraustadt? Han skriver:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
