Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kvinnolynnen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
382
kvinnolynnen.
De tyckas därigenom varken förlora aktningen för sig själva
eller andras anseende för gott uppförande eller ens kvinnlighet.
Flirten är en sorts torrt koketterande, drivet som sport. Den
är engelsk som golf och cricket och kan som dessa spel också
förekomma på kontinenten. En filosofisk fransman har kallat
flirten »le libertinage des gens, qui croient se respectev».
Emellertid leder flirten ofta till äktenskap, och då är
engelskan mycket till sin fördel. Överklasskvinnorna sköta sina hem
efter ärevördiga och fasta regler, och engelskan går mera upp
i mannen än i barnen, lämna de senare hellre än andra nationers
kvinnor och följer, om mannen önskar det, gärna med honom
på långa eller farliga resor. Både gifta och ogifta engelska
damer ha en stor förmåga att arrangera hemtrevligt och skaffa
sig ofta för ringa medel ett »cosy corner», där de kunna dricka
te. Detta tedrickande omfattas med en sorts hänförelse, i vilken
ingår dels en känsla av gott societetssamvete — det är korrekt
att dricka te vid 5-tiden på eftermiddagen och att till detsamma
äta vissa sorters kakor och bröd: currant-cakes, mnffins and
toast —, dels en känsla av värme och hemtrevnad — man
samlas vid brasan och tebordet i den kalla salongen, och
tungorna komma i gång. Jag skulle nästan vilja hålla före, att ogifta
damer och även rätt gamla sådana ha det trevligare och känna
sig mera säkra i England än på andra ställen. Detta förklarar
också samma kategoriers instinktiva sympati för det engelska-
Trots all seg engelsk tradition har uppfattningen av det
passande i England varit utsatt för häftiga omkastningar. Den
puritanska Cromwell-tiden med våldsåtgärder mot de
oskyldigaste nöjen efterföljdes av Karl Il-tiden, och Georg IV-tiden
med sin liderliga sällskapston avbröts av den viktorianska
perioden med dess pryderi. Månne ej pendeln nu svänger åt andra
hållet och att det lättas ganska betydligt på konvenansen.
Emellertid är det av intresse att hos den skarpsinnige franske
iakttagaren Stendhal se, hur han vid övergången från 1700-talet till
1800-talet beskriver engelskan. Anknytande vid de
Shakespeares-typer, som just då hade fatt ny aktualitet på scenen, »den milda
Imogene» och »den ömma Ofelia», säger han, att många modeller
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
