Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 1. Nya uppslag för en gammal frågas utredande
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
vandtcr åt de manliga egenskapernas uteslutande ansvarighet
här i verlden, alla qvinnor, som således medvetet eller
omedvetet äro fiender till qvinlig utveckling och, om de söka sig
inflytande, söka det på något annat, följaktligen något icke
naturligt sätt, alla dessa affärdar han summariskt: genom
Helena, tanterna, trollen och Anitra. Dermed anser han sig
hela den afdelningeu qvitt.
Åt de andra, de naturfriska, som varit sig sjelfva trogna,
som velat utveckling men i regeln icke funnit förhållandena
derför mogna, som således svikits af lifvet, som genom sin
naturlighet i sjelfva verket varit tidsenliga eller till och med
före sin tid, egnar han deremot, med aldrig slappad
foljdrig-tighet, yppersta strömningarna i sjelfva kungsådern af sin
diktning. Han finner sig hafva god tid dertill, äfven midt
under framställandet af historiska verldsvälden, religioner,
och andra allvarsamma ting. Man har all anledning tänka
sig skälet vara, att — enligt hans uppfattning — intet enda
af dessa vigtiga problem någonsin skall kunna komma att
lösas utan ena hälften af menniskoslägtet.
Det är då i allra vidsträcktaste mening äktenskapet, det
gemensamma arbetet af man och qvinna, som för denne store
skald är alla frågors fråga, frågan om hvarje knuts slutliga
lösning, eller åtminstone frågan om förverkligandet af vårt
eget slägtes idé. Öfver så väl som under denna uppställer
ju vårt omättliga forskningsbegär äfven många andra slags
frågor, ofta kanske olösliga. Men, om någon, är ofvan nämnda
fråga en sådan, som bör vara möjlig att fä besvarad. Då
emellertid den teoretiska och praktiska rörelsen i verlden i
allmänhet icke varsnat denna sin medelpunkt, har Ibsen
hittills djerfts behandla nästan hvarje rörelsens yttring såsom
en excentrisk; hvadan den ironiska formen är den för honom
naturliga.
Hvar för sig uträttar — enligt hvad hans skådespel visa —
man eller qvinna ingenting, som icke är ensidigt.
Så framrusar i Kongs-Emnerne, i Samfundets Stötter,
i Feer Gynt, i Brand en hord af manliga krafter,
sönderbrytande lifvet; medan likväl samtidigt de lämpligaste, de
bästa qvinnor stå männen nära, och kunde tillsammans med
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
