Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 1. Nya uppslag för en gammal frågas utredande
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
och söka lyfta den nyväckta upp till fullt medvetande. Slutet
af sagan om den sofvande skogen lemnar Ibsen åt sin läsare.
Huru han fört denne så långt, som ända intill slutet,
veta vi emellertid nu, eller hurudant hans, Ibsens, eget sätt
är att genom dikten egna qviunan sin hyllning: hur
objektivt varsamt, hur innerst blygt, hur manligt redbart, hur
konstnärligt kyskt, hur fritt från all sentimentalitet, allt
blomsterspråk, allt chevalereskt smicker, allt förmyndaraktigt
bifall. Ibsens orubbliga vana är — i stället för att skaffa
en korus — att egentligen blott skaffa tystnad och
genomskinlig luft kring sitt föremål. Det är för honom uteslutande
dettas egen handling, hvarom fråga är, icke om, »hvad folket
säger», icke en gång det folket, som talar på vers. Ibsen
väntar, såsom en troende, snarare att få något, än att
få säga något, när han, med den ena stora dikten efter den
andra, omsorgsfullt bryter väg åt den friska, nya kraften i
menskligheten: qvinnan.
Två mycket märkliga bland dessa hans klara och
lef-vande bilder af qvinlighet, hafva vi ännu ej talat om.
I det så kallade »verldshistoriska skådespelet» Kejser og
Galilceer finnes, utom Ibsens enda, något utförligare
framställning af djurisk eller blott ensidigt österländsk
qvinno-magt (den ofta nämnda Fyrstinde Helena), äfven dennas
yttersta motsats, en tänkande qvinna, en i vackraste mening
vester-ländsk företeelse: den i menniskokärlekens tjenst redan högt
utvecklade, den jungfruligt verksamma, åt alla håll sällspordt
ädelt anlagda unga grekinnan Makrina. Här är rätta hustrun
åt en stor man — ja, antagligen åt hjelten sjelf i det bistra
sorgespelet. Men Kejsar Juliani bana sammanträffar så sent
med Makrinas, att, ehuru man vid hans dödsläger tydligt ser,
att hon, denna stilla, eldiga, vidtspanande och goda qvinna,
som ensam bland alla är hans begåfning fullt vuxen, också
slutligen lärt att af hela sitt rika väsen älska honom, så skall
lion icke här i lifvet komma att öfva något
välsignelsebrin-gande samarbete med den älskade. Hon har funnit sin make
först vid lifvets yttersta brädd, med det ^svarta dödshafvet
redan brusande tätt under honom. Deras kärlek förer till
intet — annat än, att det är hon, som får tillsluta hans ögon.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
