Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 2. Et Dukkehjem
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
här var malm att smälta och smida af, personligheter eller
ämnen till personligheter och sant personliga forhållanden.
År då Helmer elak, eller rå, eller försumlig, eller
åtminstone tidtals uppbrusande?
Nej; han åberopas öfverallt såsom ett mönster för äkta
män, och det visserligen icke alldeles utan skäl. Han är
ingenting af allt detta, som verlden kan klandra. Han är
endast färgblind, i ett visst hänseende: uppfostrad till
färgblindhet.
Det vissa vid allt detta nyinkomna är, att för hvarje
dag, som går, han finner sig mer och mer vemodigt längta
efter lärkqvittret och ekorrdansen igen, efter den forna Noras
sorglösa glädtighet, — den hon visserligen ännu ibland
försöker härma men icke vidare får till att te sig såsom
ursprunglig eller naturlig.
Mannen är klok nog att inse, att på tu man hand vill
det sig icke, numera. »Det är ju också orimligt», säger
han sig nu, »att på längd stänga inne en vacker ung qvinna
— ja, att icke till och med draga litet buller och brokigt lif
in i hennes eget hem, något som för öfrigt en direktör i
aktiebanken kan sägas hafva råd till och som icke är mer,
än man väntar af honom på hans nuvarande plats. Och,
ack! Nora har möjligen icke heller — om man kunde
närmare sondera hennes känsla — blifvit rigtigt q vitt det der
förfärligt skakande intrycket från förra julen? Hon är en så
vek varelse! Hon är tör hända ännu i denna stund icke fullt
viss på, att hennes man af hjertat förlåtit henne? Man måste
verkligen sörja för, att hon — för de närmaste åren
åtminstone — får litet mera omvexling och förströelse. Man bör
åter söka locka fram det skygga ’barnet i hennes väsende’,
som icke på så länge vågat sig med ut i leken.»
Ja; ty synnerligen kloke män hafva nu en gång den
föreställningen om qvinnan, att »barnet i hennes väsende»
aldrig växer, eller åtminstone i lyckligaste fall aldrig bör
växa, utan vara som en hundvalp, den man — efter ett
numera föråldradt recept — gifvit in bränvin, för att hålla
honom qvar inom det utvecklingsskede, der man tyckt honom
vara som allra näpnast.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
