Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
amerikanska regeringen därför saknade befogenhet
att hindra britiske fiskare bedrifva sälfångst i detta
farvatten. Det kunde alldeles icke kallas ett slutet
haf. I en traktat mellan England och Ryssland 1825
erkännes det uttryckligen som en del af Stilla
oceanen. Medan Ryssland innehade Alaska hade denna
makt icke häller utöfvat någon höghetsrätt öfver
Be-ringshaf. Vidare åberopades från engelsk sida den
omständigheten, att Förenta Staternas president 1821
förklarat: »I Beringshaf har skeppsfart och fiske sedan
urminnes tid varit fria och böra äfven så förblifva».
Diplomaterna voro icke i stånd att lösa knuten.
Omsider enades parterna att låta saken afgöras genom
en skiljedomstol bestående af sju ledamöter: två
utsedda af Förenta Staterna, två af Storbritannien och
de öfrige tre af respektive franska republiken,
konungen af Italien och konungen af Sverige och Norge.
Skiljedomstolens förhandlingar voro offentliga och
fördes väsentligen på samma sätt som inför en vanlig
domstol. Båda parterna hade sändt sina bäste och
mest framstående advokater till detta krig med lagens
vapen. Domen, som afkunnades den 15 augusti 1893,
utföll till Storbritanniens fördel. Förenta Staterna
förklarades icke hafva någon höghetsrätt utanför sitt
sjöområde och särskildt ingen uteslutanderätt till fisket
i Beringshaf. För ett tretiotal britiska fartyg, hvilka
Förenta Staterna uppbringat, tillerkändes Storbritannien
ett skadestånd af 1 1/2 million dollars.
Denna gång blef det sålunda nordamerikanska
republiken som fick böja sig för domen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
