Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
att »grunna» riktigt öfver dylika saker, det gjorde
honom så sabla virrig i hufvudet, och hufvudet behöfde
han ha klart under arbetet.
Han var en hedersman, Per Hansson, utan andra
fel än dem han delade med så många tusen andra
hedersmän. Han trodde på slumpen och misstrodde
ödet, allt sedan han en gång hört omtalas, att
somliga människor förföljas af ödet.
»Jag vill inte alls ha med ödet att skaffa», sade
han och smålog knipslugt, samt tillade: »ty ödet lär
vara oförskämdt stundom.»
Det var hela hans filosofi, enkel och oförarglig
för resten.
Men stackars Per Hansson. Han kände inte ödet.
Han visste inte att detta mystiska väsen stundom
kan träda in på neutral mark att förfölja till och med
dem, som ligga i ide långt borta i skogen. Stackars
Per Hansson, han visste inte att ödet bryter sönder
fästningar och vallar, samt slår vår rygg värkande
med de trästänger, hvilka vi användt till bommar
för vår port.
En sommardag, när vägarne röko och åkrarne
blefvo röda af hetta, gick Per Hansson i sitt anletes
svett ute och hackade röjdning på. Jöns Trulssons i
Haliastorp lycka. Han slet och arbetade med torfvorna,
spottade i händerna, småsvor öfverjordens seghet och
solens hetta samt tänkte dess emellan på sin märr
eller sin ko — allt efterkom det föll sig.
Men nu måste han pusta ut. Han ställde hackan på
marken, torkade sig på pannan med tröjärmarne och
började se sig omkring. Kors hvad de lågo vackra, rad
vid rad — torfvorna, hvilka skördar här skulle kunna bli.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
