Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FÖRELÄSNINGSMAGASINET. 185
är så samlingens varmt — jag tror verkligen jag låter
det vara till i morgon. Då blir det kanske bättra.
»Gör du det — det går godt an», hviskade Jöns
Trulsson under det han slog upp en ny gök åt kamraten.
Det blef ett hiskligt supande den eftermiddagen.
De båda vännerna voro riktigt i sitt esse. De tyckta
sig båda vara halft om halft unga på nytt, sjöngo
beväringsvisor och tjoade »i gevär» — alldeles som
fordom.
Men hvarje dag har en kväll, till och med den
aldra trefligaste.
Så äfven här. Dagen hade varit lång, men rätt
hvad det var öfverraskades de båda vännerna dock
af att se solen på vippen att sjunka ned i väster. De
drogo båda en djup suck och Jöns Trulsson »lullade»
med något osäker röst:
»Säg mig en fröjd — som va-arar bee-eständigt?»
Han drog ut det i långa släptoner, hickade ett.
tag ofvanpå refrengen, knäppte sammun händerna
öfver sin trinda mage öch såg öfvernaturligt lycksalig ut.
Per Hansson glodde glåmigt på sin värd och
mumlade någonting oförståeligt, hvarefter han reste
sig upp, fattade sin mössa och gick. Han vinglade
ej obetydligt och snubblade åtskilliga gånger öfver
stenar och annat patrask, som låg i hans väg.
Han råkade så småningom i misshumör, svor en.
eller annan vers när det föll sig så, och trafvade
undan allt fort så hastigt det lät sig göra i det
tillstånd, hvari han befann sig.
Just som han befann sig midt emot grannens,
Johan Linders, hus stötte han med foten emot en
större flat sten och snafvade ånyo.
Det rågade måttet på hans ilska.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
