Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
fullkomligas åskådande. Deras anleten voro vända
mot den ännu osynliga thronen. Alla bidade på den
allrahögste.
Jag kände ej fruktan; men djupt var jag upprörd.
Jag såg på de stora af mitt släkte och förstod hvad
som föregick inom dem; och jag såg på de små och
svaga, och det grät inom mig för dem, i detsamma
som trotsiga känslor svällde mitt hjärta. Ty trotsighet
var alltid detta hjärtas fel, äfven ofta dess styrka; —
stor kärlek trotsar allt, världen, döden, afgrunden.
Och jag tänkte:
»Finnes i himmelen ingen fullkomlig nåd, och är
den högste domaren blott rättvis som straffande, som
fördömmande — o! så vill jag hellre vara den
fördömde än fördömmaren; och hellre vill jag förgås med
mitt släkte än . . .»
Nu skilde sig molnen, rörda af ohörbara vindar,
och en stor tystnad värdt öfver hela himmelen. Molnen
skilde sig och den innersta himmelen öppnades. Floder
af ljus framvällde därur och vi sågo — intet mer;
ty vi kunde ej bära kraften af denna klarhet, vår syn
blef mörk, våra ögonlock sänktes. Då hörde vi de
fyra och tjugo äldstas och de lycksaliga andarnas
lofsång uppstiga och gå som ett thordön genom
rymden, i det de sjöngo med kraft:
»Halleluja, salighet och pris, ära och kraft vare
Herren vår Grud. Ty hans domar äro sanna och rätta».
Och åter blef en stor tystnad. Då hörde vi en
röst, som gick ut öfver oss, som en sakta vind, och
sade: »Rädens icke! Det är jag. Lyften upp ed?a ögon!»
Och vi lyfte våra ögon upp och sågo en
människoskepnad af outsägligt majestät nedkomma af him-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
