Full resolution (TIFF)
- On this page / på denna sida
-
Inledning.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Den danske geologen Steno, som utgaf sina förnämsta
arbeten i Italien, vid midten af 17:de århundradet, hade
grundligt studerat de fossila snäckor, som voro upptäckta inom
Italien. Den italienske målaren Scilla författade år 1670 en
uppsats på latin öfver Calabriens fossilier, hvari han bevisade
de fossila snäckornas organiska ursprung.
I det 18:de århundradet, hvarunder de två stridiga
theorierna uppstodo om vår jords ursprung genom eldens inverkan,
(den plutoniska) och genom vattnets, (den neptuniska), gåfvo
de italienska geologerna en kraftig väckelse till fossiliernas
studium. Vi må här endast anföra namnen Vallisneri[1], hos
hvilken vetenskapen står i förbindelse för de första
undersökningar af Italiens hafsaflagringar och af de mest utmärkande
organiska lemningar, som dessa innesluta; – Lazzaro Moro[2],
som fortsatte Vallisneris forskningar; – Gemerelli, som i ett
fullständigt vetenskapligt system sammanställde de tvenne
nyssnämnda geologernas idéer, och som försökte att förklara alla
företeelser på det sätt, som Vallisneri angifvit, »utan våld,
utan dikt, utan hypotheser, utan underverk»; – Marselli och
Donati, hvilka på ett vetenskapligt sätt studerade Italiens,
särdeles Adriatiska kustens fossila snäckor, och funno att dessa
företedde ett regelbundet och bestämdt förhållande af
öfverlagring[3].
I Frankrike förskaffade den odödlige Buffon, genom sina
ypperliga arbeten, de italienska naturforskarnes idéer om
fossiliernas ursprung en stor popularitet. I sitt beundransvärda
verk »Naturens epoker» söker denne författare att bevisa, att
de snäckor, som man finner i stor mängd begrafna i jorden,
ända upp till bergens spets, verkligen tillhöra andra arter, än
nutidens. Men denna åsigt var alltför ny for att icke möta
motsägelse; bland dess motståndare räknade man den djerfve
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
