- Project Runeberg -  Förförarens dagbok /
27

(1919) [MARC] Author: Søren Kierkegaard
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

21

åstadkommer han endast en oskön konfusion, och
dock beger han sig sedan glad på hemvägen,
inbillande sig, att det var något härligt — Men
var tusan blir karlen av, klockan går redan på två.
Jo, de äro ett konstigt species, dessa älskare. En
sådan där slyngel låter en ung flicka vänta på sig.
Nej, då är jag för min del en person helt annorlunda
att lita på! Det blir väl bäst att tilltala henne,
när hon nu för femte gången passerar förbi mig.
”Förlåt min djärvhet, sköna fröken, ni söker visst
era anhöriga här uppe, ni har flera gånger hastigt
gått förbi mig, och när min blick följde er, har jag
lagt märke till att ni alltid stannat i det näst sista
rummet, måhända känner ni icke, att det är ännu ett
rum innanför, kanhända träffar ni där dem, som ni
söker.” Hon gör en böjning på huvudet för mig;
det klär henne. Tillfället är gynnsamt, det gläder
mig, att människan fortfarande icke syns till, man
fiskar alltid bäst i upprört vatten; när en ung flicka
är utsatt för sinnesrörelse, kan man med utsikt till
framgång våga mycket som eljest skulle misslyckas.
Jag har bugat mig för henne så hövligt och så litet
intimt som möjligt, jag sitter åter på min stol, ser
på mitt landskap och håller ett öga på henne. Att
följa med detsamma hade varit alltför vågat, det
kunde se ut som om jag var påträngande och kunde
komma henne att vara på sin post. Nu inbillar hon
sig, att jag tilltalade henne av deltagande, och jag är
väl anskriven. — Det finns icke en själ i rummet
längst in, det vet jag mycket väl. Ensamheten skall
fördelaktigt inverka på henne; så länge hon ser en
mängd människor omkring sig, är hon orolig, när
hon blivit ensam, lugnar hon sig nog. Mycket riktigt,
hon blir kvar där inne. Om en stund kommer jag
en passant dit; jag har ännu rätt till en replik, hon
är nästan skyldig mig en hälsning. — Hon har satt
sig ned. Stackars flicka, hon ser så vemodig ut;
hon har gråtit, tror jag, eller åtminstone haft tårar

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 02:40:37 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/forfdagb/0035.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free