Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
121
förgick, om vår lätta vagn försvann under oss, vi
höllo dock varandra omslutna, svävande i sfärisk
harmoni.
Din Johannes.
Det är nästan för mycket. Min betjänt har
väntat sex timmar, jag själv två i regn och blåst,
blott av omsorg för det kära barnet Charlotte Hahn.
Varje onsdag mellan två och fem brukar hon hälsa
på en gammal tant hon har. Just i dag skulle hon
icke komma, just i dag, då jag så mycket önskade
möta henne. Och varför? Därför att hon skänker
mig en alldeles säregen stämning. Hon besvarar
min hälsning på en gång himmelskt och obeskrivligt
jordiskt; hon blir nästan stående, det är som om
hon skulle sjunka i jorden, och dock hade hon en
blick som om hon skulle lyftas upp till himlen. När
jag ser på henne, blir mitt sinne på en gång
högtidligt och åtrående. För övrigt sysselsätter flickan
mig alls icke, jag begär blott denna hälsning,
ingenting mera önskar jag. Ej ens om hon själv ville giva
mera. Hennes hälsning försätter mig i stämning, och
stämningen åter slösar jag på Cordelia.
Och dock slår jag vad om att hon på ett eller
annat sätt lurat oss. Det är icke blott i komedierna,
utan också i verkligheten som det är svårt att vakta
en ung flicka; man måste ha ett öga på varje finger.
Det var en gång en nymf, som hette Cardea och
vars lust det var att narra männen. Hon uppehöll
sig i skogstrakter och lockade sina älskare in i de
mörkaste busksnåren, varefter hon försvann. Janus
ville hon också narra, men i stället narrade han
henne; ty han hade ögon i nacken.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
