Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
125
Högeligen intressant skulle det vara, om det
vore - möjligt att fullkomligt korrekt återgiva de
samtal, vilka jag för med Cordelia. Emellertid inser
jag lätt, att detta är en omöjlighet; ty om det också
lyckades mig att draga mig till minnes varje särskilt
ord, som växlats oss emellan, så är det dock alltid
något som förbjuder sig själv, att återgiva det
samtidiga, som är den egentliga nerven i samtalet, det
överraskande i utbrottet, det lidelsefulla, som är
livsprincipen i konversationen. Vanligen är jag
naturligtvis icke förberedd, vilket också skulle strida
mot den egentliga och isynnerhet den erotiska,
konversationens väsen. Endast innehållet av mina brev
har jag ständigt i tankarna liksom också den medelst
dessa hos henne möjligen framkallade stämningen
ständigt för ögonen. Det kunde naturligtvis aldrig
falla mig in att fråga henne, om hon hade läst mitt
senaste brev. Att hon har läst det, förvissar jag
mig lätt om. Direkt talar jag heller aldrig med henne
om dem, men jag uppehåller en hemlighetsfull
kommunikation med dem i mina samtal, än för att i
hennes själ djupare inprägla ett eller annat intryck,
än för att frånrycka henne det och göra henne
villrådig. På det sättet får jag henne att åter läsa om
brevet i fråga och därav hämta ett nytt intryck och
så allt vidare.
En förändring har försiggått och försiggår ännu
med henne. 9Skulle jag beteckna hennes
själstillstånd för ögonblicket, så skulle jag säga, att det är
en panteistisk dristighet. Hennes blick förråder det
genast. Den är dristig, nästan dumdristig i väntan,
som om den varje ögonblick fordrade och var beredd
att skåda det övernaturliga. Liksom ett öga, som
ser ut över sig själv, så ser denna blick ut över det,
som omedelbart visar sig för densamma, och ser det
vidunderliga. Den är dristig, nästan dumdristig i
väntan, men icke i tillit till sig själv, den är därför
något drömmande och bedjande, icke stolt och
be
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
