Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tiden 1611—1718 - Litteraturens fattigdom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
sig på ett löfte härom, ofta råka ganska illa ut, ty regeringen
var ingalunda någon pålitlig betalare. Stiftens förlag inskränkte
sig i stort sett till skolböcker och uppbyggeis eskrif t er, och ej
heller bokbindarna och boktryckarna, som voro den tidens
egentliga förläggare, vågade sig annat än i undantagsfall på
några andra arbeten. Av förläggaren utbetalade
författarho-norar tyckas endast ytterst sällan hava förekommit. I regeln
föredrog förläggaren sådana böcker, som voro så att säga
herrelösa, således psalmböcker, katekeser o. d. Enstaka gånger
finner man väl, att en bokbindare eller boktryckare betalat
en översättare, men i regeln fick denne nog göra sig betäckt
genom de gåvor, han erhöll för sina dedikationer. Någon
gång praktiserades väl redan nu det betalningssätt, som sedan
under frihetstiden blev mera vanligt: att författaren såsom
honorar fick ett mindre antal exemplar, som han till egen profit
fick försälja. Visserligen kunde en person livnära sig på sin
penna även under 1600-talet, men det var blott såsom
begravnings- och bröllopspoet, och en dylik betraktades nästan
såsom »infamis». I en den 30 augusti 1664 utfärdad stadga rörande
åtskilliga oordningars avskaffande heter det: »Ingen må
fördrista sigh, om han icke warder bedin, skrifwa någon
Graff-skrifft, widh 12 Dahler Sölfwermynts böter. Om
Brudhe-skriffter, Nyåhrsskriffter, alle andre Tiggiareskriffter - - wari
samma Lagh». Som bekant förbröt sig Lucidor mot denna
förordning, och hans process visar, huru det därvid gick till.
Så snart han fick höra, att ett bröllop eller en begravning
skulle äga rum, författade han en bröllops- eller
begravnings-dikt, lät trycka den hos Wankijf eller någon annan, fick väl
genast betala den — då han näppeligen hade någon kredit
— och inlämnade den så i sorgehuset eller bröllopsgården,
varefter han genom någon betjänt fick sitt honorar — i det
fall vi känna 10 riksdaler i karoliner. I detta fall var han
således sin egen förläggare, men av en begravningsräkning
från 1696 framgår, att sorghuset själv kunde vara det. Bland
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
