Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tiden 1718—1810 - Kolmodins Qwinnospegel
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
och prosten Kolmodin har därför aldrig kunnat sluta något
kontrakt om den.
Kanslikollegiet, som skulle skipa rätt i denna tvist, hade
tydligen mycket svårt att fatta position och beslöt blott att
medla mellan parterna. Denna medling tyckes hava varit
ganska kraftig och kröntes verkligen med framgång.
Kolmodin och Wilde träffade nämligen till sist, den 10 januari
1733, en överenskommelse, enligt vilken Wilde fick räkna
sig till godo det privilegium, som Kolmodin erhållit, icke
blott för Qwinnospegelns första, utan ock för dess andra
del, varemot Kolmodin i författarhonorar erhöll hundra
exemplar av hela arbetet.
Vi måste nästan beklaga, att kanslikollegiet ej löste den
intressanta rättsfrågan. Men onekligen var denna en bland
de svårare, ty dels funnos inga lagbestämmelser om den
litterära äganderätten, dels var avtalet blott muntligt, och om
dess innebörd gåvo de tvistande olika uppgifter. Men av
handlingarna får man det intrycket, att Wilde knappt velat
ut med de femtio exemplar, som han lovat Kolmodin, och
att Kolmodin å sin sida visserligen blivit rasande dels
häröver, dels över det dåliga trycket, men att också ett annat
motiv spelat in. Boken hade tydligen en stor framgång, och
Kolmodin förmenade, att Wrlde hade en bruttoinkomst på
över 12,000 daler. Han ansåg sig därför vara för illa
betalad och ville biyta överenskommelsen. Formellt förefaller
hans ståndpunkt starkare. Privilegiet var obestridligen ställt
på honom personligen, och Wilde kunde ej styrka, att det
utfärdats till bådas gemensamma skydd. Även Kolmodins
uppgift, att han blott sålt en upplaga av boken, kunde ej
av Wilde motbevisas, och ännu mindre kunde denne
styrka, att Överenskommelsen omfattat även den andra delen.
Att Kolmodin trots sin starkare position likväl gick in
på en kompromiss, som var så övervägande till ÄVildes
förmån, tyder dock på, att den moraliska rätten snarare
197
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
