Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tiden 1718—1810 - Lagboken
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Henrik Fougt, och denna slutade med hans nederlag.
Hesselberg fick först, den 27 februari 1760, prolongation på 15 år
och den 23 april 1776 ytterligare prolongation, men nu med
det viktiga tillägget: »så wida wid den nya upplagan alla
slags tryckfel undwikas». Olyckligt nog för Hesselberg blev
den nya upplaga, som han 1779 utgav, behäftad med en mängd
svåra tryckfel, vilka ju i ett dylikt arbete betydde mycket,
och nu passade Fougt på och grep in. Dels var han djärv
nog att trots Hesselbergs privilegium utgiva en edition av
lagen, dels anmälde han Hesselberg för kanslikollegiet. Bägge
ärendena — både om korrekturfelen och Hesselbergs anmälan
mot Fougt för eftertryck — förekommo i kanslikollegiet den
24 januari 1780. Den senare anmälningen lades ad acta,
tydligen i väntan på ett avgörande i fråga om Hesselbergs
korrekturfel. För att utröna omfattningen av dessa
remitterades ett exemplar till justitiekanslerns utlåtande, och den 23
februari förklarade denne, greve Wachtmeister, att båda de
sista upplagorna av 1775 och 1779 »woro med flere betydelige
fel upfylde, i anseende hwartill Hr. Justitiæ Cantzleren til
Kgl. Collegii bepröfwande hemstälte, om ej de utegående
Exemplar af desse uplagor skulle indragas och all widare
försälgning genom kungörelse ifrån Predikstolarne i Riket
förbjudas». Hesselberg, som uppkallades i kollegiet, måste
medgiva, att hans båda upplagor voro behäftade med svåra
fel, men upplyste om, att han själv redan gått i författning
om deras indragande. Följden blev emellertid den, som
justi-tiekanslern föreslagit, och ett vite av 33 Rdr. 16 sk. utsattes
för försäljningen. Denna dom berörde emellertid blott själva
upplagorna, ej privilegiet, ty frågan härom gick till allmän
domstol, först till kämnersrätten, sedan till Svea Hovrätt, och
Hesselberg förlorade i bägge instanserna, varefter Kungl. Maj:t
den 9 februari 1781 stadfästade »Dess och Riksens Svea
Hof-Rätts den 1 juni förledit år gifne utslag, som lika med
Stockholms Norra Förstads Wästra Kämners Rätt förklarat
2^2
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
