Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tiden efter 1810 - Censurens avskaffande
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
detta berott därpå, att avhandlingen varit för sent inlämnad,
eller av något annat tryckfriheten ej vidkommande skäl.
Förbudet gäller för övrigt ej avhandlingens spridande, endast
dess ventilation på en av universitetets lärosalar, och torde
närmast böra betraktas såsom en ordningsstadga.
Emellertid blev tryckfriheten 1810 lika litet som 1766
obegränsad, utan kringgärdad med flera bestämmelser, som särskilt
avsågo att skydda renlärigheten. Icke blott att hädelse,
gäc-keri och smädelser förklarades straffbara, liksom för
sedligheten sårande skrifter, utan ock »förnekelse af en Gud
och ett lif efter detta eller af den rena evangeliska läran»,
samt »lögnaktiga uppgifter och vrängda framställningar till
allmänhetens förvillande och förledande». Det sista momentet
är ju så pass tänjbart, att det kan tillämpas på nästan varje
framställning, som av vederbörande ogillas, och att anse
förnekelse av den rena evangeliska läran såsom straffbar torde
redan 1810 hava stritt mot det bildade rättsmedvetandet.
Detta rättsmedvetande har visat sig starkare än
lagparagrafen. Denna senare står visserligen ännu kvar, men blott
såsom en död bokstav. 1821 åtalades Geijer för skriften Thorild
Tillika en philosophisk eller ophilosophisk Bekännelse. Att
den varmt religiöse Geijer här uttalar åsikter, som strida mot
den Augsburgiska bekännelsen, torde ej kunna förnekas, men
icke dess mindre blev han av juiyn frikänd. Och därmed
hade i själva verket paragrafen faktiskt blivit upphävd. Det
tryckfrihetsmål, som tjugo år senare anhängiggjordes mot
det bekanta arbetet Strauss och evangelierna, hade snarare
en politisk än en religiös bakgrund, och syftet var nog
mindre att komma åt boken än boktryckaren, den
misshag-lige L. J. Hierta. Alen även denna gång slutade det hela
med ett frikännande, sedan huvudsyftet förfelats och
rättegången redan övergått nästan i fars. Praktiskt taget har den
egentliga litteraturen efter 1809 icke lidit av något tiycktvång,
och de tryckfrihetsåtal, som anställts, hava ytterst sällan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
