Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 4. Solgers system
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
102 Solgers system.
djefwulen. Solger afslutar kapitlet med några skars-finniga och
med skäl berömda anmärkningar om det underbaras behandling
i konsten. Det underbara är icke ett af gudomens godtycke föran-
ledt afwikande från naturens wanliga gång, utan uppkommer deri-
genom, att den gudomliga iden på ett egendomligt sätt uppenbarar
sig uti ett wißt moment af werkligheten, så att werkligheten plöts-
ligen försättes uti idens ljus. Det underbara i den antika konsten
bestod icke deri, att gudarna uppträdde handlande i werkligheten,
detta war twärtom något helt wanligtz utan det hade der en my-
stisk karakter, war gudomens opersonliga werksamhet såsom orakel,
omina. J den nyare konsten med sitt mystiska skaplynne har twertom
det underbara en mytisk karakter. Om det, som wi bära inom oß,
wåra egna tankar och känslor, tager objektiv gestalt och i det yttre
träder oß till mötes (spöken, andesyner), så är detta underbart; och
endast om andeuppenbarelserna stå i det här skildrade sammanhang
med den handlandes eget inre, äro de i konsten tillåtna, t. ex. spö-
ket i Hamlet, hexorna i Macbeth.
Det jordiskt sköna är symbolen eller det sköna, sedt från
werklighetens sida. Här är icke fråga om den wanliga werklighe-
ten, utan den, i hwilken iden uppenbarar fig. Endast uti förnuf-
tigt sjelfinedwetna wäsenden kan iden uppenbara sig, emedan endast
uti dem motsatsen af allmänt och färskildt sammanfaller uti en punkt,
sjelfmedwetandet. Dessa äro derföre konstens egentliga föremål; na-
turtingen kunna af konsten endast under det wiler framställas, att
de sättas i relation antingen till menskliga sjelfmedwetandet eller
till werldsalltet. Man har twistat om, huruwida idealitet eller ka-
rakteristik är det wigtigaste wid framställningen af mensklig skönhet.
Jdealisterna säga, att naturen skall idealiseras; karakteristikerna der-
emot, att föremålet skall framställas ideß bestämda karakter, hwars
skarpa framhäfwande just skiljer konstens werk från naturens; ge-
nom idealiserandet, mena de, förlorar framställningen i lif och san-
ning. Men erkänner man, att "iden är werklighetens princip," så
blifwa idealitet och karakteristik detsamma, ehuruwäl på olika stånd-
punkter det ena eller andra kan förherrska. På naturens stånd-
punkt eller i den antika konsten är idealiteten öfwerwägande. Det
enskilda framställes här såsom uttryckande sitt slägtes begrepp. Re-
gelmässighet är derföre den herrskande principen, hwilken yttrar sig
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
