Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 5. Hegels esthetiska system
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Engels esthetista system. 145
Men det inre och andliga är äfwen rörelse och utweckling. In-
gen utweckling är möjlig utan differens och ensidighetz och idealet
träder derföre ut nr sitt lugn midt in uti werldens rvirrwarr och splitt-
ring. Denna idealets genom differens skeende utweckling kallar He-
gel i allmänhet ha ndling Jnnehålla de förhållanden, uti hwilka
idealet ingår, omedelbart idealiteten eller kunna de blifwa mer eller
mindre i stånd att upptaga den? Derom blir nu frågan. «
För att handla förutsättes för det ideala subjektet en omgif-
wande werld, och denna mäste, för att ideal handling derinom stall
wara möjlig, ega karakteren af sjelfständighet, d. ä. individualitet
och allmänhet skola der wara ett, så att individen ensamt är den,
genom hwilken det allmänna kommer till - uppenbarelse. Det rätta
och sedliga skola icke i lagens form wara utpreglade, utan wara ute-
slutande individens ensak. En sådan tid war herotiden i Grekland
som ock den- äldre medeltiden. Hjelten handlade icke af laglydnad,
utan med frihet, och tog derföre på sig answaret för sin handling
i hela des; widd och med alla deß följder, t. ex. Oedipus. dells
tillståndet har wäl samma karakter af sjelfständighet, men är för
för sina werk. Dä, såsom här, frågan är om den bestämda form, i hwil-
ien idealet af konsten framställes, så nämnas endast« gudarna samt de as
guds anda eller sedliga makter lifwade menniskorna. Alla framställnin-
gar af naturföremäl, landstapsmålningen, genren, ja till och med alla ko-
miska framställningar tyckas sålunda icke kunna wara ideala, d. ä· konst-
sköna. — På flera ställen i sin efthetik wisar dock Hegel, att han wißte
att uppskatta äswen sådana konstwerk, hwilka icke framställa detta högsta
innehåll, och hans förträffliga yttranden om det Holländska genremäleriet
(Th. l. s. 213—14) lemnar det bästa bewis deruppå. Orsaken hwarföre
Hegel lade så stor wigt på innehållet får till en del sökas uti hans ställ-
ning till Romantikerna. Mot denna skola och deß högsta princip, iro-
nien, uppträdde Hegel skarpt polemiserande Jronien betecknade han som
subjektets absoluta upphöjdhet öfwer allt substantiellt och sedligt innehåll,
och för att rädda konsten från den upplosning, som denna princip hotade
att medföra, accentuerade han med manligt allwar ett objektivt innehålls
nödwändighet för konst och poesi.
Förösrigt synes lätt af hela den följande utwecklingen, att Hegel nå-
stan uteslutande haft för ögonen den grekiska konsten, d. ä. den konstfonn,
i hwilken det gudomliga, ännu icke fattadt i sitt djup, kunnat i sinnlig
form finna sitt fullständiga adequta uttryck
Ljunggren. Esthetista Sysmneu 10
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
