Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 2. Det sublima
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Det sublima. 69
lers trohet, swika de honom. År skulden endast en följd af en
momentan affekt eller af en glömska, fä kan straffet framgå ur
en tillfällighet (Oedipns, Romeos Är den deremot en bestämd
skuld, fä utföres straffet af andra personer, antingen af sädana,
mot hwilka den tragiste hjelten sförbrutit sig, och straffet synes
· dä rättwist, eller af sådana, hwilka han ej gjort något ondt, och
hwilka derföre sjelfwa falla i skuld och straff (Elisabeth i"Ma-
tia Stuart"); men hjelten sätter dock äfwen detta oförtjenta li-
dande isammanhang med sin skuld. Erkännandet af sambandet
emellan skuld och straff fordras alltid; och detta kan antingen
wara ett friwilligt, sä att subjektet sjelft gifwer sig döden (Ajas,
Othello)- eller ett ofriwilligt, hwilkeL samwetet aftwingar den
onda wiljan (Richard llI:s monolog i 5:te akten); i senare fal-
let är den yttre förstörelsen endast andra sidan af det onda ja-
gets sjas-förstörelse «
Jnom denna form af det tragiska har det tillfälliga, fastän
upptaget i ett sedligt sammanhang, dock haft ett widsträckt spel-
rum: bäde skuld och straff kunde waratillfälliga. Jnom en högre
form måste det tillfälliga upphäfwas, och skulden icke blott, sä-
som i denna form af det tragiska, stäi närmare eller aflägsnare
samband med hjeltens sedliga pathos, utan sammanfalla med
detta; och straffet måste med nödwändighet utgä frän den sedliga
magt, hwilken med hjeltens sedliga pathos bort wara iinre en-
het, derest icke det sedliga sträfwandet sjelft hade åtskiljt dem.
— Denna form är » .
c. Det tragiska som sedlig konflikt. Här uppträda
emot hivat-andra twenne bestämda sedliga magter, hwilka wäsent-
ligen fordra hwarandra och i den rena iden äro med hwarandra
i harmoni. Denna motsats kan nu falla inom ett och samma
subjekt, så att detta icke kan handla, utan att kränka den ena
eller andra af de bäda magterna (blodshämden och sonlig pietet
hos Orestes). Men renast wisar den sig, dä enhwar af de bäda
sedliga magterna ingår som lefwande pathos uti hwart sitt sub-
jekt, och dessa subjektet uppträda mot hwarandra såsom för-
kämpar för en mängd andra subjektet (Antigone och Kreon: påf-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
