Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 3. Det komiska
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1 12 Det komiska.
dierar hwarje förtret, hwarje gripande pä bar gerning, swäfwar
han alltid fri öfwer sig sjelf.
b. Den brutna humorn. Den naiva humorn blir
sjelf komiskt objekt för en högre humor: ty det komiska fortgår
till allt högre former, så länge ännu något äterstär, som icke
är upplöst i det genom reflexion pä sig fjelft sig besinnande
medwetandet. Falstaffs humor hade för mycket att göra- med
honom sjelf, han behöfde hela sitt förråd as quickhet för att fri-
göra sig frän sitt samwetes anklagelse, och han kunde derför icke
höja sig till uppfattningen af motsägelsen i deß allmänhet.
Närmast fordras derföre en finare organiserad, en mera innerlig
personlighet, fordras att puffarna icke äro fä grofwa, den komiska
processen icke så sinlig; det fordras en personlighet, hwilken öf-
werraftas af en ofrihet af ädlare art och nu söker att befria sig
från deß tryckande inflytande genom att skratta ät sig sjelf och
gäckas med sin omgifnings swagheter. Sä Rosalinda i "Som
er behagar", plägad af en olycklig kärlek. Men denna befrielse
är dock mera ett werk af en lycklig natur, än af det tänkande "
medwetandet, den är ännu i wäsentlig män naiv; dock hör den
icke till den naiva humorn, utan stär midt emellan denna och
den brutna. Till den senare kan den räknas derföre, att dessa
naturer äro i lidandets tillstånd allt för ofria, alltför olyckliga
för att fullständigt humoristiskt befria sig; om de räka i dju-
pare förwecklingar, räcker humorn icke längre till.
Brytes äfwen denna sista rest af naivitet, fördjupar det
tänkande subjektet sig i sig sjelft, fattar det den egna och werl-
dens motsägelse genom att tänka den i deß allmänhet, fä kan
det lätt duka under midt i sina försök att befria sig frän sin
smärta, antingen derföre, att det sjelft iwerkligheten är allt för
djupt inweckladt i motsägelsen och då sönderarbetar sig i sjuklig
bitterhet, (Hamlet, Byron, Grabbe) m. fl., eller ock derföre,
att subjektet, utan att sjelft i högre grad wara tryckt af den
motsägelse, det erfar, dock inom· sig närer en sjelfplägande re-
flexion, som uppfinner smärtor, hwilka icke finnas, mångfaldigar
de förhandenwarande och fä fördubblar humorns oändliga smärt-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
