Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 4. Det natursköna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
134 Det natursköna.
inskränkt betydelse. Jnstinkten är lägst som konftdrift (bäfrar-·
nes byggnader) och som sammanslutningskraft, emedan den dä
ännu är fä mekanisk och blind, att den mera påminner otn den
själlösa naturkraftens byggande och bildande; i högre form fram-
står den i sådana djurens tillfälliga handlingar af lift, hwilka
afse sjelfuppehällelfenz högsta formen af instinkt wifar sig i-
yttringarna af kärlek och resignerande werksamhet, i det att dju-
ret dels af tillgifwenhet för sin like umbär och arbetar, dels i
känslan af att icke ega personlighet sluter sig till menniskan,
lyder henne, lärer af henne och är henne trogen: detta senare
är den form, hwari djuret har sedlighet. — Sitt inre själslif-
förräder djuret äfwen i tonen; dels är denna antingen blott
ett uttryck af den dunkla driften, dels kan den, fäfom hos fog-
larne, angifwa ett rent wälbesinnande i en följd aftonen hwilka
hafwa en anklang af skön ordning; men dsina ungefärliga an-
klang har icke samma klara form socu djur-gestalten och förhåller
sig så till det helt annorlunda ordnade uttrycket af andlig stäm-
ning i toner som djurets öfriga werksamheter förhålla sig till
det förnuftiga och sedliga.
Djurlifwets allmänna esthetiska intryck är ett olika allt
efter fom likheten eller olikheten med menniskan är det bestäm-
mande. Faller olikheten mest i ögonen, midt under en wiß lit-
het, dä synes djurriket som en karrikerad, förwriden mennisko-
werldz föreställer man sig dä djuret som en menniska, fä kan
denna fulhet upplösas i det komiska. Träder äter, oaktadt olik-
heten, likheten med menniskan i förgrunden (säsom hos husdju-
ren), då fattas djuret som ett mellanwäsende emellan frihet och
nödwändighet, och wi älska det som Inenniskans wänlige och oskyl-
dige gränsbo. Den högsta grad af mennistolikhet, apans, är
dock widkig och hemst. .
De invertebrerade djuren erbjuda det sköna föga stoff;
de wäcka äckel och motwilja, hwilka endast till en del kunna upp-
lösas i det fruktanswärda eller det komiska. Sä är förhållande
med de djur, hwilkas gestalt påminner om wäxt- och krystall-
formen (infuforier, polyper, koraller, stjerndjur och meduser),
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
