Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 11. Poesien
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Poesien. 361
episka sänger,1nen. gränsen är och blir en swäfwande. Den
episka sängen, synnerligast balladen, älskar dialogsormen och när-
mar sig det-igenom dramat. Alla dessa former, med undantag
dock af genres och naturbilden, hafan uppsprungit ur solkpoe-
sien, och företrädeswis gäller detta balladen och tomanzen.
Den tredje formen af lyrik är betraktelsens lyrik. Den
står pä den punkt, oer det rena känslotillständet börjar upplösas
och skiljer sig i en beskådande och en beskådad sida, hwilka träda
i ett werelspel med hwarandra, hwaruti känslan med beslöjadt
eller uttaladt wemod ser tillbaka pä sin wäl ännu warma,
men afswalnade skönhet, och later redan närmare eller aflägsnare
den tänkande anden skina igenom. Bland de klassiska formerna
hörer hit elegien, som just besitter den här skildrade allmänna
karakteren. Redan antikens elegiska versform (hexametern, wex-
lande med pentametern) angifwer ett afstedstagande med käns-
lan; denna är ännu warm, med afkyles i samma ögonblick.
Men derföre uttrycker elegien icke blott wemod, utan den om-
fattar hwarje stämning, i hwilken det närwarande ögonblicket
glänser upp i idealets skimmer; men sinnet är icke helt ochhåls
let försänkt i denna stämning, begynner redan att betrakta den,
fritt swäfwa öfwer den. Wisdiktaren känner, den elegiska skal-
den uttalar hivad han känner, och känslan nrä wara än så warm
· i elegien, sä fördunstar den i och med det den sjuder upp. Nn
kan lätt det afskedstagande med känslan, som är wäsentligt för
elegien, bliswa ett afskedstagande med känslans innehåll, med
det stöna föremålet, och då blir elegien hivad man i nyare tider
föreställer sig derunder, en klagosång öfwer en förlorad lifs-
lycka. Men denna wemodsklang genomgår elegien som en eol-
harpas toner, äfwen då den sjunger om glädje och lycka; ty
elegien uttalar, att det sköna momentet i liswet endast är ett
flygtigt, och att idealet endast för ett ögonblick träder in i lif-
wet. —- Den indiska lyriken kan äfwen föras hit, ty ehuru
den berusad försänker sig i de föremål, den besjunger, så ligger
dock i detta en’ salig trötthet, en ljus sjuklighet af idel lust,
som badar sig i sin skönhet, men wäl känner, att den är för
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
