Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 11. Poesien
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
362 Poesim
skön för att räcka länge. Äfwen med ett idylliskt motiv förenar
sig det elegiska hos indierna, och går dessutom öfwer i ren be-
traktelse. Widare hörer hit den muhamedanska, rättare den
persiska, pantheistiska lyriken med deß konstrika bildningar
(ghasel m. fl.); lösgjordt från alla skenwerldens fjettrar, hän-
giswer sig sinnet åt det ewigt ena, men detta ena ser skalden äf-
wen nårwarande i hwarje enskildt föremål, och höngifwer sig än
åt ett, än åt ett annat sådant. J detta uppgående i tingen
är skalden dock fri, ty detta werldsdruckna sinne är dock det-
samma, som äfwen rent andligt försonar sig med det oändliga;
skalden dyker helt och hållet ned i njutningen, men swäfwar på
samma gång klar och fri öfwer den och uttalar med klart med-
wetande öswerallt och med alltjemt nya wåndningar enheten af
de båda sätten att uppgå i det oändliga. Oaktadt sin starka
sinlighet är sålunda äfwen denna form en betraktande. Slut-
ligen hörer dit dc romaniska folkens lyrik, hwilka folk, med
djupare innerlighet än orienten och antiken, dock hafwa ett mera
flytande, werldsligt friare och sinligt böjligare folknaturell, än
de germaniska nationerna. Likt antiken utbilda de formens
skönhet till en wiß sjelfständighet, såsom i sonetten, canzonen,
terzinen, sestinen, trioletten, rondeaun m. m.; men skaldens känsla
kan icke i detta konstiga spel bewara sin omedelbarhet, utan han
gungar som en skicklig roddare med konstfärdiga wändningar på
deß wågor och se·r med ren betraktelse på deß plaskande wågspelz
således äswen der en betraktande lyrik.
Wid prosans gräns ligger som en särskild form epigram-
vmet, hwilket rigtas på ett enskildt yttre objekt, som träder
fram för skalden, men hwilket han icke omsätter i sinnets inre
lif, utan öfwer hwilket han i slående korthet, utan widare ut-
weckling, uttalar en skön tanke. Med skön tanke mena wi icke
blott en tanke af ren, ädel halt, utan en sådan, som i det ideala
känslo-elementet år concipierad och egnad att af det förblifwa
omfattad. Epigrammet wäcker en kort wäntan genom att nämna
objektet, men låter så i en rask wändning upplösningen, pointen-
framspringa. Epigrammet med satirisk udd höter icke hit. Till
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
