<poem>7. Ståltz Gertrud axlade<footnote>hon axlade.</footnote> kappan blå, Ther var både guld och guldsnöre: ”Vil Unge Thor hämta mig här ifrån, ”Thet må han så gjerna gjöra!” The<footnote>Att Vånga-bergsmän må taga.</footnote> Wongebergs män, the taga m, m.</poem> <poem>8. Harald ut genom dören såg: ”Hvad man<footnote> månd'.</footnote> här vara på färde?” — ”Jo, här äre bergsmän<footnote>kämpar.</footnote> klädde i ståhl, ”Och kämpar<footnote>bergsmän.</footnote> som intet är rädde;” The Wongebergsmän, som taga tin brud m.m.</poem> <poem>9. ”Harald sitt man och drick tin skål, . ”Det vilje vij tig bäst råda, ”Ståltz Hiertrud tu aldeles slå ur tin hog, ”Eljest kommer tu i våda;” Ty Wiånga-bergsmän de taga din brud m. m.</poem> <poem>10. Stålts Gertrud hon lyfftes<footnote>sättes.</footnote> på hvitan häst, Thet var så lustigt at sia; Harald han löper som han kan bäst, Han achtar sig sjelfvan at fria. Ty Wongebergsmän the togo<footnote>Ty Vånga-bergsmän de togo hans brud,</footnote> m. m.</poem> <poem>11. ”Stålts Gertrud hon fölgde<footnote>följer.</footnote> så Unge Thor hem, Och bägge var glade til mode, Alla them såg the önska them godt<footnote>de önskade godt.</footnote>, Och lycka af Thore, Ode<footnote>Thoren och Ode.</footnote>, Ty Wongebergsmän the förde sin brud : m, m.</poem>